Kriget om kunskapen

Tema. Runt jorden växer rörelsen som vill att information och forskning ska spridas fritt. Samtidigt tornar betalväggarna upp sig. Biblioteksbladet...

Tema. Runt jorden växer rörelsen som vill att information och forskning ska spridas fritt. Samtidigt tornar betalväggarna upp sig. Biblioteksbladet har besökt de centrala aktörerna i dramat open access.

1. ”Det är rimligt att vi tjänar pengar”
2. ”Krossa utsugarna!” röt professorn från Handels
3. EU röstar om bindande OA-krav
4. Forskningens Pirate Bay
5. Martyr för tillgänglighet
6. Forskarna står och tvekar på tröskeln
7. Ojämlik tillgång till kunskap i Sverige

1. ”Det är rimligt att vi tjänar pengar”

Många trodde att vetenskapsförlagen skulle förlora sina intäkter när open access slog igenom. Men tvärtom växer bara vinsten hos Elsevier.

Gemma Hersh har nyss anlänt från London till Elseviers högkvarter i Amsterdam. Vi träffas på tionde våningen i Milleniumtornet i ett av Amsterdams affärskvarter, och tittar ut över staden som badar i januarisol.

Elsevier är med sina omkring 2 200 titlar världens största akademiska tidskriftsförlag, och ger bland annat ut The Lancet och Cell. Gemma Hersh arbetar med att utveckla företagets policy för öppen tillgång till forskningsresultat. Hon är ofta på resa.

– Mycket av min tid går till att träffa institutioner och forskningsråd för att prata om open access, bygga upp ett förtroende, förstå vad deras mål är och hur vi kan stötta dem i det, säger hon.

Och man får tillstå att hon och företaget har fingret på pulsen. När allt fler forskningsfinansiärer började ställa krav på öppen tillgång trodde nog många att det skulle innebära slutet för traditionella tidskriftsförlag.  Den produkt de säljer – vetenskapliga artiklar – skulle ju därmed finnas gratis på nätet.

Men i stället har förlagen anpassat sig efter de nya spelreglerna och hittat nya affärsmodeller. I dag har marknaden vuxit och tidskriftsföretagen tjänar mer pengar än tidigare.

Elsevier ger ut omkring 450 renodlade open access-tidskrifter. Där är alla artiklar gratis omedelbart. Tidskrifterna tjänar pengar på en författaravgift (article processing charge, APC) som forskaren själv betalar, och som i många fall ligger på runt 20-30 000 kronor. För de finaste tidskrifterna som The Lancet är författaravgiften 43 000 kronor. Detta kallas för gyllene open access.

Den andra modellen, grön open access, innebär att forskaren publicerar sig bakom en betalvägg i en prenumerationsbaserad tidskrift och gör artikeln tillgänglig i ett öppet digitalt arkiv först efter att förlagets tidsfrist – som hos Elsevier ligger på 12 eller 24 månader – har gått ut.

– Vi stödjer båda modellerna för open access, säger Gemma Hersh.

De flesta av Elseviers tidskrifter är hybridtidskrifter. De finansieras med prenumerationer, men de gör också enskilda artiklar fritt tillgängliga på nätet om artikelförfattaren betalar en avgift.

Det principiella argumentet för öppen tillgång är att forskning som finansieras med allmänna medel också ska komma allmänheten till nytta. Vårdpersonal ska snabbt kunna anpassa behandling efter nya rön, och småföretag ska kunna skapa innovationer utifrån upptäckterna. Kunskap ska inte reserveras dem som har råd att betala de hundratusentals kronor som det kostar för att prenumerera på en ledande vetenskaplig tidskrift.

I Storbritannien och Nederländerna har regeringarna sagt att man på sikt helt ska gå över till gyllene open access, det vill säga att forskarna själva betalar för att nå ut med sina resultat. I Sverige förespråkas inte en särskild modell för att uppnå målet med öppen tillgång på forskningsresultat till 2025. Vetenskapsrådet har tagit fram ett förslag till nationella riktlinjer som lämnades över till regeringen i fjol.

Gemma Hersh är kritisk till att Vetenskapsrådet inte föreslår en särskild forskningspott, ur vilken forskare kan söka bidrag till författaravgifterna.

– Om gyllene open access ska vara ett realistiskt alternativ, vilket vi vill att det ska vara, måste forskarna kunna få sin APC-avgift betald. Men det finns ingen finansiering för detta, säger hon.

Hersh är också kritisk mot riktlinjen att alla artiklar ska ligga i ett öppet arkiv senast sex månader efter publicering i en prenumerationstidskrift. Det skulle leda till att biblioteken slutar prenumerera och att tidskrifterna lägger ner, säger hon och hänvisar till en enkätstudie från 2013 som gjorts av ALPSP, en branschorganisation för icke-vinstdrivna tidskriftsförlag.

Enligt den studien uppger bara 56 procent av biblioteken inom naturvetenskap, teknik och medicin att de skulle fortsätta prenumerera på en tidskrift, och bara 35 procent inom humaniora och samhällsvetenskap, ifall en majoritet av innehållet fanns fritt tillgängligt ett halvår efter publiceringen.

Själva förekomsten av embargon får vissa inom akademin att se rött. Att gömma undan forskningsresultat som potentiellt kan hjälpa mänskligheten är omoraliskt, anser paleontologen och open access-aktivisten Mike Taylor.

”För helvete, vi är forskare. Vårt jobb är att skapa kunskap. Om vi lyckas med det, och sedan murar in den bakom en vägg, slösar vi vår tid och våra finansiärers pengar, vilket i slutänden innebär att vi ödslar bort världens rikedom”, dundrade Taylor på brittiska the Guardians vetenskapsblogg.

Krav på öppen tillgång började höras på det tidiga 2000-talet. Då höjdes prenumerationspriset på många vetenskapliga tidskrifter kraftigt, samtidigt som digitaliseringen gjorde produktionen billigare. Att förlagens avgifter inte stod i proportion till kostnaderna stack i ögonen.

Varken de forskare som skriver artikeln eller de sakkunniga som granskar den får betalt. Den tid och kunskap de bidrar med bekostas av universiteten – universiteten som alltså också prenumererar på de dyra tidskrifterna.

De höga prenumerationspriserna var en av anledningarna till bojkotten ”Cost of knowledge”, som startade 2012. Den brittiske matematikern Timothy Gowers uppmanade då forskare att sluta publicera sig i, och sluta sakkunniggranska, Elseviers tidskrifter. I dag har över 15 000 skrivit under uppropet.

Idag får Elsevier och de andra tidskriftsjättarna hårdast kritik för att de tar betalt för både prenumerationer och författaravgifter, så kallad double dipping. Men Gemma Hersh slår ifrån sig kritiken.

– Vi räknar ut prenumerationspriset enbart baserat på antalet prenumerationsartiklar i tidskriften, inte på open access-artiklarna i samma tidskrift, säger hon.

Hon menar att kritiken bygger på en missuppfattning om att antalet artiklar är statiskt; när fler artiklar blir öppet tillgängliga borde färre artiklar vara prenumerationsbaserade, och priset på prenumerationen borde sjunka.

– Men det är inte det som händer. I själva verket blir både prenumerations- och open access-artiklarna fler, säger Gemma Hersh med eftertryck.

Nej, Elsevier tar inte betalt för samma artikel två gånger. Men i de länder som satsar stort på gyllene open access har det inneburit en enorm kostnadsökning för universiteten: att publicera sin egen forskning kostar i form av författaravgifter, och att ta del av resten av världens forskning kostar i form av prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter.

Thomas Mattsson, bibliotekarie på Högskole-biblioteket i Jönköping, skriver i ett blogginlägg att också den administrativa hanteringen av författaravgifterna inneburit en kostnadsökning för lärosätena. Han hänvisar till en brittisk studie som visar att tidskriftsprenumerationer, författaravgifter och den ökade administrationen tillsammans kan räknas ihop till  dubbelt så mycket som de tidigare prenumerationskostnaderna.

Elseviers vinstmarginaler är nästan 40 procent. Tycker du att det är rimligt med tanke på att universiteten, som ni är helt beroende av, på många håll tvingas spara?

– Vi är ett kommersiellt företag, så ja, jag tycker att det är rimligt att vi tjänar pengar. Jag skulle önska att man fokuserade mindre på vinsten, och mer på det värde vi bidrar med, genom de tidskrifter vi publicerar och de verktyg vi utvecklar, säger Gemma Hersh.

Värdet som Gemma Hersh talar om är framför allt den kvalitetsstämpel som de traditionella vetenskapliga tidskrifterna har. Den bibehålls genom hög kvalitet genom ”publikationens hela livscykel”: det tuffa urvalet, sakkunniggranskningen, copyrighthanteringen, marknadsföringen och arkiveringen, säger Hersh.

Även om universitet, forskningsfinansiärer och politiker vill gå över till öppen tillgång, så tjänar den enskilde forskaren på att publicera sig i de mest prestigefyllda tidskrifterna, som i de flesta fall fortfarande bygger på prenumerationer – oavsett om dessa har långa embargon eller höga författaravgifter.

Antal publicerade artiklar och hur högt tidskriften rankas (hur ofta den citeras, dess ”impact factor”) är det viktigaste på ett akademiskt cv. En del forskningsfinansiärer försöker nu hitta andra sätt att bedöma ansökningar, exempelvis mäta hur mycket enskilda artiklar blir citerade.

Men Gemma Hersh tror inte det kommer att förändras inom en överskådlig framtid.

– Vi får in över en miljon artikelerbjudanden varje år. Forskare väljer att publicera sig hos oss och det främsta skälet till det är kvalitet.

Text: Sigrid Melchior

2. ”Krossa utsugarna!” röt professorn från Handels

Om hur SLU:s överbibliotekarie Karin Grönvall går på hearing om nationella riktlinjer för öppen tillgång och kommer hem med slagord från -68 i ena örat och nya strategiska utmaningar i det andra.

”Krossa utsugarna! Det enda de gör bättre än vi är att tjäna pengar!” Ropen skallrar mellan väggarna och inte förrän en envist signalerande mobiltelefon tjuter vaknar jag till och minns att det är 2015 och inte 1968, att vi befinner oss i Rosenbad och inte på ett ockuperat kårhus, och att utropet kommer från en professor på Handelshögskolan och inte från en upprorisk student.

Vi är inbjudna av statssekreteraren för att ge vår syn på det förslag på nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information som Vetenskapsrådet lämnat till regeringen. Ett starkt gemensamt ”Äntligen!” inleder hearingen. Äntligen har vi kommit så här långt! Äntligen har open access-frågan tagit plats i finrummet och på högsta politiska nivå!

Sedan millennieskiftet har biblioteken gjort grovjobbet med information och mission på hemmaplan med budskapet:

Ni forskar, ni skriver, ni bearbetar ert manus, ni kvalitetsgranskar era kollegers manus, utan att få ett öre. Sen betalar vi på biblioteken fantasisummor för att ni ska kunna läsa resultatet. Publicerar ni open access får ni större genomslag, fler citeringar, och alla kan ta del av era resultat.

Två starka drivkrafter har fört open access-rörelsen framåt: Att låsa upp betalväggarna kring forskningsresultaten och att sänka den kostnadsnivå som skapar alltför stora vinster. Om Vetenskapsrådets förslag med fri tillgång genom gyllene open access får fäste i Sverige och internationellt klarar man upplåsningen. Men kostnaderna kommer med största sannolikhet att öka och förlagen kommer att tjäna ännu mer pengar. För ett universitet som SLU ger ett snabbt räkneexempel en total publiceringskostnad på det dubbla jämfört med dagens prenumerationskostnader.

Steg för steg har förlagen gjort frågan till sin och stöpt om utmanaren open access till en potentiell vinstmaskin. Det är när vidden av detta slår oss i församlingen som mötet vänder.

”Det är ett litet steg i rätt riktning på fel väg” ljuder en hög röst.

vad som är rätt väg är det varken någon i publiken eller bland föredragshållarna som ens försöker ge ett svar på. Så länge förlagen organiserar kvalitetskontroll och har makten över det vetenskapliga kapitalet där tidskrifternas varumärken lägger grunden till prestige och meritering står vi oss slätt. Så länge de dessutom ständigt ligger steget före i sin strategiska planering har vi inte en chans. Visst finns det nya alternativa OA-tidskrifter som lyckats men de bidrar snarare till att öka antalet publiceringskanaler än att vara ersättare.

Open access är här för att stanna men om målet är ett icke-vinstdrivande publiceringssystem har vi ännu inte tagit första spadtaget. Är vi från bibliotekshåll beredda att slåss för ett systemskifte? Är det vår roll att göra det?

Nu måste vi hantera en komplex situation med en mångfald av affärsmodeller som utvecklas snabbt. Vi behöver analysera och ta fram underlag för universitetens strategiska vägval. Jag ser två frågor som brådskar:

1.
Hur behåller vi kontrollen över de totala kostnaderna för lärosätets publicering?

2.
Kan lärosätena enas om vad som är rätt väg för open access på sikt?

Eller så orkar vi inte längre och retirerar till parollerna. Jag blundar och det rökiga kårhuset dyker åter upp på näthinnan. Ännu en ung man tar micken: ”Ner med hela skiten!” Bäst att hålla ögonen öppna i sökandet efter den där långsiktigt hållbara vägen till open access.

Text: Karin Grönvall, överbibliotekarie SLU

3. EU röstar om bindande OA-krav

Europas länder är överens om att forsknings-resultat ska göras tillgängliga, men modellerna ser olika ut.

– Jag tror att open access är norm i Europa om tio år. Vi har sett en enorm utveckling de senaste åren, säger Susan Reilly, chef för intresseorganisationen LIBER.

EU:s politik för öppen tillgång (open access, OA) genomförs framför allt i det egna forskningsprogrammet Horisont 2020. All forskning som får EU-medel måste göras fritt tillgänglig för allmänheten senast sex eller tolv månader efter publicering, beroende på ämnet. Mellan åren 2014 och 2020 delar Horisont 2020 ut 80 miljarder euro (ungefär 740 miljarder kronor).

Prenumerationsbaserade tidskrifter som kräver ensamrätt på forskningsartikeln under ett eller två år tar ut en författaravgift av forskaren för att göra artikeln öppet tillgänglig tidigare än så (så kallad gyllene öppen tillgång). EU-kommissionen har avsatt pengar ur forskningspotten för att finansiera författaravgifterna, men varnar samtidigt för att detta kan ändras ifall förlagen tar ut oskäliga summor.

Men EU:s open access-politik sträcker sig utöver den egna budgeten. 2012 rekommenderade EU-kommissionen alla EU-länder att införa krav på öppen tillgång när det gäller den forskning som finansieras med skattsedeln. Den rekommendationen ligger till grund för Vetenskapsrådets förslag till -nationella riktlinjer om öppen tillgång i Sverige.

Idag har alla EU-länder och de flesta andra forskningsfinansiärer en policy för öppen tillgång. Men den kan se ut på många sätt. EU-projektet Pasteur40A, som hjälper medlemsstaterna att utveckla riktlinjer för open access, konstaterar att det finns hundratals olika modeller bara i Europa.

När Nederländerna tog över ordförandeklubban i EU:s ministerråd (som representerar EU-länderna) vid årsskiftet lovade regeringen i Haag att göra öppen tillgång till en av hjärtefrågorna. Under våren kommer EU:s lagstiftare att behandla det förslag om upphovsrättsreform som EU-kommissionen lade fram i december i fjol. I förslaget finns bindande krav på ”öppen data”, alltså att all digital information från statligt finansierad forskning ska göras tillgänglig och kunna utvinnas och analyseras fritt (text and data mining).

I april hålls en stor EU-konferens om ”öppen vetenskap” – ett samlingsbegrepp för att hela forskningsprocessen ska bli mer tillgänglig.

Att det är just Nederländerna som står vid EU-rodret i vår är inte oväsentligt. För ett par månader sedan lyckades de holländska universiteten gemensamt nå en uppgörelse med de två största tidskriftsförlagen, Elsevier och Springer, om att under tre år bara betala för tidskriftsprenumerationer, inte författaravgifter.

– Alla länder, både i EU och USA, tittar nu på Nederländerna för att se om de lyckas. Men inga detaljer (i uppgörelsen) är offentliga, säger Susan Reilly på LIBER, som representerar över fyrahundra europeiska forsknings- och nationalbibliotek.

Om det holländska avtalet kommer att stå modell för andra EU-länder, så kommer det antagligen att bli ganska olika överenskommelser i olika länder, tror Reilly, eftersom ingen har insyn i detaljerna i varandras avtal.

Text: Sigrid Melchior

4. Forskningens Pirate Bay

Hon har gjort 47 miljoner -vetenskapliga artiklar -tillgängliga för allmänheten – eller stulit dem, om man frågar förlagen. Till Biblioteksbladet säger -Alexandra Elbakyan att hon utkämpar ett slag mot upphovsrätt.

Alexandra Elbakyan är född i Kazakstan och bor troligtvis i Ryssland – exakt var vill hon inte säga. Att försöka få en intervju med henne känns lite som att söka kontakt med Lisbeth Salander, om hon fanns. Men bara minuter efter att jag skrivit till henne på Twitter plingar det till i mailkorgen. Ett ord.

”Yes?”

När Alexandra Elbakyan forskade i neurovetenskap i Kazakstan utvecklade hon ett skript för att komma åt artiklar som hennes universitet inte hade licens till. De första som provade det som skulle bli Sci-Hub var studenter i molekylär biologi som hon lärt känna på ett hackerforum. Sidan lanserades 2011.

Elbakyan för en ideologisk kamp att alla ska ha rätt att ta del av skattefinansierad forskning. Sidan har omkring 200 000 nedladdningar per dag, de flesta från Indien, Kina och Iran. Som ”övertygad hacker” tycker Alexandra Elbakyan inte att hon bryter mot lagen utan att hon pekar på områden där lagarna borde förbättras.

– Projektet blev direkt väldigt populärt eftersom det löste ett problem som så många forskare kämpade med. Men deras sätt att rättfärdiga det skiljer sig väldigt mycket åt. Vissa vill att all information ska vara fri, andra säger att det är dåligt att ladda gratis, men eftersom mitt universitet är fattigt har jag inget val.

Förlaget Elsevier har stämt Alexandra Elbakyan, som inte dykt upp i rätten. När hon kritiserades för detta i Scholarly Kitchen, en blogg med förlagsperspektiv, svarade hon att det hade varit dyrt att ta sig dit och ”eftersom jag ändå inte hade vunnit rättegången tog jag det rationella beslutet att lägga tiden och pengarna på Sci-Hub istället.” Oavsett hur det slutar ser hon positivt på framtiden för open access.

– Jag är inte säker på att vi kommer vinna just den här rättsprocessen. Men min prognos är att all vetenskap kommer vara fritt till-gänglig i framtiden, säger Alexandra Elbakyan.

Text: Adam Westin

5. Martyr för tillgänglighet

Den amerikanske nätaktivisten Aaron Swartz polisanmäldes 2010 för ett data-intrång i MIT:s nätverk. Han misstänktes för att ha laddat ner miljontals artiklar från deras forskningsdatabas Jstor med avsikt att sprida dem fritt på internet. Swartz förklarade sig oskyldig.

Åtal väcktes trots att Swartz nått en överenskommelse med Jstor och den 11 januari 2013 tog Swartz sitt liv, bara 26 år gammal. Då riskerade han 35 års fängelse och en miljon dollar
i böter.

Aaron Swartz var bland annat med och skapade RSS–protokollet, webbplatsen Reddit, Creative commons-licenserna och Open library. Han älskade bibliotek och ville att böcker skulle bli mer tillgängliga.

Efter sin död har han blivit en symbol för kampen för öppen tillgång. Swartz liv har skildrats i dokumentären Internets underbarn och i boken The idealist: Aaron Swartz and the Rise of Free Culture on the Internet av författaren Justin Peters. Nätverket Anonymous har också flera gånger hackat MIT i protest mot åtalet. 

Text: BBL

6. Forskarna står och tvekar på tröskeln

Få forskare motsätter sig visionen att alla ska få ta del av skattefinansierad forskning. Men i praktiken kan det finnas både ekonomiska och praktiska skäl att avstå.

Att ens artiklar blir fritt tillgängliga för hela världen är en vacker tanke. Men vad händer om de används i fel sammanhang? Om någon tillskriver sig själv resultaten? Under de tio år som Camilla Hertil Lindelöw arbetat med forskare och doktorander kring vetenskaplig publicering har hon mött många frågor kring open access. Numera är det oftast praktiska funderingar, vad ska man välja och hur går man tillväga?

– Forskarna har sin lärartjänst som kan vara betungande, och att söka projektmedel tar en ökande andel av deras tid. Oa kan vara svårt att sätta sig in i eftersom det hela tiden dyker upp nya alternativ, säger Camilla Hertil Lindelöw, handläggare för publiceringsfrågor på Södertörns högskola.

Vetenskapsrådet ställer krav på att all forskning de finansierar ska vara tillgänglig open access. Samtidigt delas en del av regeringens forskningsanslag ut enligt en bibliometrisk modell, där etablerade tidskrifter kan ge fler citeringar och därmed mer pengar. Det blir ett slags moment 22. Då kan forskaren söka pengar till en så kallad hybridpublicering hos exempelvis Elsevier, vilket skapar dubbla intäktskällor för förlaget.

Camilla Hertil Lindelöw bedömer att allt fler forskare engagerar sig i oa. Med hash-tagen #icanhazpdf frågar vissa på Twitter om någon kan skicka över en artikel som de inte har tillgång till. Det tänjer på gränserna för vad förlagen tillåter, en gräns som piratsidan Sci-Hub med råge klivit över.

– Oa har varit en biblioteksfråga eftersom det var vi som slog larm om att licenserna kostar så mycket pengar. Men nu ser man att forskarna engagerar sig allt mer, att open access också blir en del av ett folkbildande ideal, säger Camilla Hertil Lindelöw. ν

Text: Adam Westin

7. Ojämlik tillgång till kunskap i Sverige

Hur många digitala titlar du har tillgång till som student beror helt på var du pluggar. I Sverige skiftar det med över en miljon. När du sedan börjar jobba kan du plötsligt sakna kunskapsresurser helt och hållet.

– Studenterna på högskolan i Gävle har tillgång till 166 000 elektroniska titlar i sitt bibliotek. Om de istället hade valt att studera i Uppsala hade de haft 1 896 000 titlar.

Skillnaderna i informationstillgång mellan olika lärosäten blev tydliga när riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg talade inför utbildningsutskottet i Riksdagen inför den kommande forskningspropositionen. Och ojämlikheten är ett starkt argument för öppen tillgång till forskning.

Biblioteksstatistisken från 2014 talar sitt tydliga språk. Ett stort universitet kan ha uppemot femtio gånger så många e-titlar att erbjuda som en liten högskola.

Men man kan tolka statistiken på olika sätt. Överbibliotekarien på Linnéuniversitetet (53 121 e-resurser) Catta Torhell förklarar att siffrorna bör ställas i relation till vilken ämnesbredd lärosätet har. Det är också svårt att jämföra tillgång när det finns så många olika förvärvsmodeller. Vissa högskolor har till exempel ”on demand”-prenumerationer på e-böcker, där en titel inte syns i statistiken förrän den laddats ner ett visst antal gånger.

– Det kanske finns en ojämlikhet som vi måste fundera över, men man måste skrapa lite till på ytan bortom statistiken. Det handlar också om lärosätenas prioriteringar, om man till exempel är undervisningstunga eller bedriver mycket forskning, säger Catta Torhell, överbibliotekarie på Linnéuniversitetet.

En annan ojämlikhet som riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg pekade på i sitt tal är skillnaden mellan den tillgång du har när du är i utbildning och den du möter när du kommer ut i arbetslivet. En student från Uppsala universitet som börjar arbeta på Livsmedelsverket går samtidigt från tillgång till nästan två miljoner titlar till 1 300.

Svensk biblioteksförening delar Gunilla Herdenbergs analys. En forskare på en myndighet kan stå helt utan tillgång till elektroniska bibliotekstjänster, säger föreningens forsknings- och utvecklingssekreterare Katarina Wiberg.

– För forskare på statliga myndigheter kan det vara ett jätteproblem att få tag på ny forskning, de lämnas till att utnyttja kontakter eller gamla universitetsinloggningar, säger Katarina Wiberg.

Text: Adam Westin

Läs gärna förra månadens tema: Spara på barnen