Cirkelboom på biblioteken

Kring år 2000 fanns nästan inga bokcirklar alls på folkbiblioteken – i dag är de överallt. Det framgår av ett stort forskningsprojekt som leds av Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet.

17 mars 2017 av Tim Andersson
Kerstin Rydbeck är professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Foto: M. Wallerstedt
Kerstin Rydbeck är professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Foto: M. Wallerstedt

Under snart fem år har Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, undersökt ett fenomen som ibland kallats för en folkrörelse: bokcirklarna. I slutet av 2017 ska projektet ”Läsarnas cirklar. En litteratursociologisk undersökning om socialt läsande och läsargemenskaper i dagens Sverige” vara avslutat.

Ett viktigt spår handlar om biblioteken. Under de senaste åren har de nämligen varit snabba på att ta tillvara på det växande intresset för bokcirklarna.

– Vid det senaste sekelskiftet kunde man knappt hitta en cirkel organiserad av ett bibliotek. I dag finns de överallt. Enligt den årliga biblioteksstatistiken fanns det år 2015 bokcirklar på biblioteken i cirka 77 procent av landets kommuner, säger Kerstin Rydbeck.

Och det handlar ibland om ganska stora insatser från bibliotekariernas sida. Genom en enkät till samtliga kommunala bibliotek i landet har Kerstin Rydbeck fått en bred bild av hur de arbetar. I artikeln ”Reading Groups in Swedish Public Libraries” från 2016, presenterar hon den: Medan man på en del bibliotek begränsar biståndet till lokaler och tillhandahållande av böcker, erbjuder man på andra dessutom diskussionsfrågor och bibliotekarier som samtalsledare.

– Det finns till och med de som lånar ut sina lokaler efter stängning. Jag träffade en sådan cirkel, utanför Uppsala. De hade fått tillgång till ett eget rum där de kunde komma och gå som de ville.

Om cirklarna för 30–40 år sedan, då böckerna var dyrare, hade tydliga ekonomiska motiv, fungerar de i dag mer som en umgängesform. Många av Kerstin Rydbecks informanter har gett uttryck för att det är just det personliga mötet som lockar. Kanske är det orsaken till att de digitala bokcirklarna inte riktigt tagit sig.

– Man vill diskutera litteraturen i en social samvaro. Vanligt är att man relaterar sina egna personliga erfarenheter till litteraturen. På det sättet får man distans till dem, och de framstår inte som så privata.

För biblioteken är bokcirklarna naturligtvis ett sätt att locka människor till lokalerna, i en tid när det blir allt svårare. Det handlar dock inte så mycket om att hitta nya målgrupper, eftersom den typiska cirkeldeltagaren redan är en biblioteksvän. Schablonen är en välutbildad, medelålders eller pensionerad kvinna med svensk bakgrund.

– Jag har hört argumentet från bibliotekarier att ”vi måste vårda våra kärnanvändare, så att de inte överger oss nu när litteraturen blivit så billig och det är så lätt att få tag på den”.

Det är klart att man också gärna skulle vilja engagera andra grupper, påpekar Kerstin Rydbeck. Det är dock en stor utmaning. Barn går an. När det kommer till ungdomar och unga vuxna däremot är det svårt att få med dem i cirkelverksamheten.

– Inte ett enda bibliotek som besvarade enkäten hade cirklar för deltagare i åldern 18–25. Den gruppen är känd som den svåraste att nå, eftersom det erbjuds så mycket aktiviteter som konkurrerar om de här personernas uppmärksamhet.

Samtidigt vet vi ju att det finns litteratur för tonåringar och unga vuxna, ofta med magiska inslag, som skapar väldigt starka gemenskaper och identiteter. Kerstin Rydbeck menar dock att det inte alltid är böckerna som är de här gruppernas främsta intresse.

– Jag har försökt få kontakt med Harry Potter-sällskapet i Uppsala, men inte lyckats. Jag tror inte att de är så fokuserade på litteratur, utan mer på filmerna. Tolkiensällskapet å andra sidan spelar rollspel – böckerna förväntas man redan ha läst.

Under året kommer Kerstin Rydbeck att jobba med en stor analys av forskningsprojektet i sin helhet, som så småningom ska resultera i en bok.