Folkbibliotekets uppdrag är per definition antirasistiskt, skriver Johanna Hansson, stadsbibliotekarie i Uppsala. Men att genomföra det kräver öppenhet, mod och reflektion.

Författare och journalister hotas öppet eller av anonyma nättroll, etablerade medier anklagas för att ”mörka sanningen”, hot och våld är aktuella frågor för många kulturinstitutioner. Samtiden känns många gånger både orolig och oroande, som en tid där våra vägval kan få stora konsekvenser och där det ofta är plågsamt svårt att veta vad som är rätt och fel att göra.
Mitt i allt detta finns folkbiblioteken. De, liksom alla andra offentligt finansierade bibliotek, har i uppdrag att verka för det demokratiska samhällets utveckling. Vi ska göra det genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Det är ett stort uppdrag. Men vad betyder det i praktiken? Och hur hanterar vi det i en tid som på många sätt präglas av spänningar, motsättningar och splittring?
Ett närliggande och aktuellt exempel på mindre lyckad hantering är Bok & Biblioteksmässans olika turer kring Nya Tiders monter på årets mässa. Yttrandefriheten hotas varken av närvaron eller av frånvaron av den tidningen på mässan. På samma sätt innebär det inte ett hot mot yttrandefriheten om ett bibliotek väljer att inte ge plats för en viss föreläsare. Det viktiga är att vi kan formulera oss kring de val vi gör. Det förpliktigar att – som mässan – ha just yttrandefriheten som tema och det förpliktigar ännu mer att ha som uppdrag att verka för det demokratiska samhällets utveckling.
Flera bibliotek har valt att betona det uppdraget genom kampanjer av olika slag på temat ”bibliotek mot rasism”. Jag kan förstå det som en solidaritetshandling, som ett sätt att stå upp för dem som man ser på olika sätt är utsatta i vårt samhälle. Däremot förstår jag inte vilken praktisk betydelse det har. Att vara emot rasism är, menar jag, inget ställningstagande för ett bibliotek, eftersom det inte på något sätt är valbart. Biblioteken är genom sina uppdrag och genom att vi följer svensk lag per definition antirasistiska. Utmaningen är inte att deklarera en ståndpunkt utan att hantera ett uppdrag.
Enligt Unescos folkbiblioteksmanifest ska folkbibliotekens samlingar inte vara föremål för någon form av politisk, ideologisk eller religiös censur. Vi ska vara en garant för att tillgången till information är fri och obegränsad och samtidigt stå upp för värderingar som alla människors lika och okränkbara värde. Det är inte självklart hur ett sådant uppdrag ska hanteras.
Men det är i praktiken – inte i retoriken – som uppdraget prövas och som det på riktigt visar sig hur inkluderande, öppna och toleranta vi klarar av att vara. Hur ser vi till att vi är bibliotek som på riktigt möjliggör för människor att bilda sig en uppfattning? Det är det som är vårt uppdrag, inte att styra vilken den uppfattningen sedan blir. Att försvåra för människor att få information, att sortera ut och att plocka bort är redskap för den som vill krympa, styra och hindra den fria åsiktsbildningen. Samtidigt är bibliotekens paradgren just att göra urval, att sätta i sammanhang, att bredda och fördjupa förståelsen för en fråga. Inget bibliotek kan tillhandahålla allt hela tiden, men i princip borde det vara ditåt vi strävar. Och ändå: Precis som det är lite för enkelt att vara ett bibliotek ”mot rasism”, så är det också för enkelt att säga att alla åsikter oavsett konsekvens eller sammanhang kan finnas på ett bibliotek. Om inte annat så sätter verkligheten i form av olika intressen, olika målgrupper, lokala förutsättningar och resurser gränser. Men hur ser vi – trots det – till att både internt och externt ge plats för så många uppfattningar och infallsvinklar som möjligt? Hur hanterar vi den rädsla som kan uppstå för att tycka ”fel”? För att kopplas ihop med åsikter som inte är ens egna? För att kontroversiella frågor som lyfts ska leda till stök och bråk och hot?
Det finns inga standardsvar på de frågorna. Ett första steg är att lyfta dem. Ett nästa kanske att aktivt ta till vara på alla oklara och svåra situationer som kan uppstå kopplat till urval av medier och program. Instinktivt kanske man gör tvärtom – försöker hantera dem snabbt och enkelt, så att obehaget ska försvinna. Det är mänskligt, men inte tillräckligt, här gäller det istället att göra det lite svårt för sig. Ytterligare ett sätt är att vända och vrida på frågorna tillsammans med kollegor från andra bibliotek. Jag tänker också att det är viktigt att ta hjälp från personer som kan ge andra perspektiv på frågor som rör demokrati, säkerhet, konflikthantering.
Olika bibliotek kan säkert landa i delvis olika hållningar. Och hur vi än gör så kommer vi då och då att utsättas för kritik och ifrågasättande. Någon alldeles invändningsfri hållning finns inte. Men det är vi som i praktiken formar innehållet i ”fri åsiktsbildning”.
Varberg är i dagarna halvvägs i höstens kampanj ”Biblioteken i Varberg mot rasism”. Vi instämmer med Johanna Hansson att vi följer bibliotekslagen och andra styrdokument för folkbibliotekets uppdrag både lokalt och nationellt. Att några bibliotek i Sverige valt att tydligt lyfta fram frågor om alla människors lika värde genom att ”vara mot rasism” betyder ju verkligen inte att andra bibliotek inte delar den åsikten. Folkbiblioteken är ju, som sagt, per definition antirasistiska.
Dock upplever vi att kampanjen faktiskt lyft frågan om rasism och bibliotekets uppdrag. Också den mycket svåra frågan om yttrandefrihet tycker vi har blivit tydligare belyst. Men den stora vinsten är inte retoriken som Johanna Hansson skriver, utan att i praktiskt arbetet göra ställningstagandet synligt. Vi upplever att nya grupper kommer till biblioteket och nya möten uppstår.
Frågan om opartiskhet har vi pragmatiskt löst genom att vid situationer som velat tvinga fram ett ja eller nej på frågan ”är jag rasist?” istället, som en spegel, hållit fram den definition av begreppet rasism som vår kampanj använder, och låtit frågeställaren svara på sin egen fråga.
”Ytterst handlar rasism och främlingsfientlighet om att peka ut ett ’vi’ och ställa det mot ett ’dom’ för att kunna hävda att alla grupper inte ska ha samma rättigheter.” (Forum för levande historia).
En lokal kampanj skall nog egentligen tolkas just lokalt. I civilsamhället är biblioteket en institution som tar ställning och är antirastisk. Vi har höjt pulsens tycker vi, i vår kommun och bland bibliotekets personal. Det är uppfriskande att formulera något som inte alltid är för allting som är bra, utan nu sätta ner foten och säga nej, vi är emot!
Lorenza Palmarini och Anna-Karin Albertsson, bibliotekschefer i Varberg
Instämmer i sak, men ber att få anmäla invändning mot formuleringen om retorik. Vår kampanj ledde till praktik, som jag gärna hade sett redovisad i senaste numret av BBL, men det materialet fick utgå pga platsbrist. Se redan där en skevhet i det här samtalet. Gävleborg, Västerbotten och Västernorrland har både gemensamma och särskilda erfarenheter från respektive län. Vi har mött allt från stort engagemang till tveksamhet och oro. Jag vill till och med kasta ut brandfacklan att detta att arbeta på folkbibliotek inte per automatik innebär frihet från icke-demokratiska tankegångar. Var och en behöver gå till botten med sig själv.