Uppdraget prövas i praktiken – inte i retoriken

Folkbibliotekets uppdrag är per definition antirasistiskt, skriver Johanna Hansson, stadsbibliotekarie i Uppsala. Men att genomföra det kräver öppenhet, mod och reflektion.

Författare och journalister hotas öppet eller av anonyma nättroll, etablerade medier anklagas för att ”mörka sanningen”, hot och våld är aktuella frågor för många kulturinstitutioner. Samtiden känns många gånger både orolig och oroande, som en tid där våra vägval kan få stora konsekvenser och där det ofta är plågsamt svårt att veta vad som är rätt och fel att göra.

Mitt i allt detta finns folkbiblioteken. De, liksom alla andra offentligt finansierade bibliotek, har i uppdrag att verka för det demokratiska samhällets utveckling. Vi ska göra det genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Det är ett stort uppdrag. Men vad betyder det i praktiken? Och hur hanterar vi det i en tid som på många sätt präglas av spänningar, motsättningar och splittring?

Ett närliggande och aktuellt exempel på mindre lyckad hantering är Bok & Biblioteksmässans olika turer kring Nya Tiders monter på årets mässa. Yttrandefriheten hotas varken av närvaron eller av frånvaron av den tidningen på mässan. På samma sätt innebär det inte ett hot mot yttrandefriheten om ett bibliotek väljer att inte ge plats för en viss föreläsare. Det viktiga är att vi kan formulera oss kring de val vi gör. Det förpliktigar att – som mässan – ha just yttrandefriheten som tema och det förpliktigar ännu mer att ha som uppdrag att verka för det demokratiska samhällets utveckling.

Flera bibliotek har valt att betona det uppdraget genom kampanjer av olika slag på temat ”bibliotek mot rasism”. Jag kan förstå det som en solidaritetshandling, som ett sätt att stå upp för dem som man ser på olika sätt är utsatta i vårt samhälle. Däremot förstår jag inte vilken praktisk betydelse det har. Att vara emot rasism är, menar jag, inget ställningstagande för ett bibliotek, eftersom det inte på något sätt är valbart. Biblioteken är genom sina uppdrag och genom att vi följer svensk lag per definition antirasistiska. Utmaningen är inte att deklarera en ståndpunkt utan att hantera ett uppdrag.

Enligt Unescos folkbiblioteksmanifest ska folkbibliotekens samlingar inte vara föremål för någon form av politisk, ideologisk eller religiös censur. Vi ska vara en garant för att tillgången till information är fri och obegränsad och samtidigt stå upp för värderingar som alla människors lika och okränkbara värde. Det är inte självklart hur ett sådant uppdrag ska hanteras.

Men det är i praktiken – inte i retoriken – som uppdraget prövas och som det på riktigt visar sig hur inkluderande, öppna och toleranta vi klarar av att vara. Hur ser vi till att vi är bibliotek som på riktigt möjliggör för människor att bilda sig en uppfattning? Det är det som är vårt uppdrag, inte att styra vilken den uppfattningen sedan blir. Att försvåra för människor att få information, att sortera ut och att plocka bort är redskap för den som vill krympa, styra och hindra den fria åsiktsbildningen. Samtidigt är bibliotekens paradgren just att göra urval, att sätta i sammanhang, att bredda och fördjupa förståelsen för en fråga. Inget bibliotek kan tillhandahålla allt hela tiden, men i princip borde det vara ditåt vi strävar. Och ändå: Precis som det är lite för enkelt att vara ett bibliotek ”mot rasism”, så är det också för enkelt att säga att alla åsikter oavsett konsekvens eller sammanhang kan finnas på ett bibliotek. Om inte annat så sätter verkligheten i form av olika intressen, olika målgrupper, lokala förutsättningar och resurser gränser. Men hur ser vi – trots det – till att både internt och externt ge plats för så många uppfattningar och infallsvinklar som möjligt? Hur hanterar vi den rädsla som kan uppstå för att tycka ”fel”? För att kopplas ihop med åsikter som inte är ens egna? För att kontroversiella frågor som lyfts ska leda till stök och bråk och hot?

Det finns inga standardsvar på de frågorna. Ett första steg är att lyfta dem. Ett nästa kanske att aktivt ta till vara på alla oklara och svåra situationer som kan uppstå kopplat till urval av medier och program. Instinktivt kanske man gör tvärtom – försöker hantera dem snabbt och enkelt, så att obehaget ska försvinna. Det är mänskligt, men inte tillräckligt, här gäller det istället att göra det lite svårt för sig. Ytterligare ett sätt är att vända och vrida på frågorna tillsammans med kollegor från andra bibliotek. Jag tänker också att det är viktigt att ta hjälp från personer som kan ge andra perspektiv på frågor som rör demokrati, säkerhet, konflikthantering.

Olika bibliotek kan säkert landa i delvis olika hållningar. Och hur vi än gör så kommer vi då och då att utsättas för kritik och ifrågasättande. Någon alldeles invändningsfri hållning finns inte. Men det är vi som i praktiken formar innehållet i ”fri åsiktsbildning”.