Helena Francke bygger broar till forskning

Porträtt.I framtiden vänder sig forskningsbibliotekarien utåt som spridare av kunskap, och behöver därför förstå vetenskapliga processer bättre. Det tror Helena Francke som planerar utbildning om hantering av forskningsdata.

8 november 2017 av Jennie Aquilonius
Helena Franckes avhandling handlade om öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Nu utreder hon övergången från dagens prenumerationsbaserade system till total öppenhet. Foto: Stefan Edetoft
Helena Franckes avhandling handlade om öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Nu utreder hon övergången från dagens prenumerationsbaserade system till total öppenhet. Foto: Stefan Edetoft

En mycket liten drake är på väg ut genom en dörr i betongen.

– Det är min favorit! Den är så oväntad, du måste veta att den är där för att se den.

Helena Francke står i ett hörn utanför Högskolan i Borås och pekar ner mot marken. Berättar att den lilla draken dök upp under Borås street art-festival 2015. Många andra målningar av konstnären David Zinn har försvunnit, men den här har överlevt, möjligen tack vare sin skyddade placering.

Helena Francke

Gör: Universitetslektor och docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås.

Ålder: 44.

Familj: Sambo.

Bor: Göteborg.

Fritid: Reser, läser, promenerar.

Läser just nu: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj.

Kanske är det ingen slump att Helena Francke står i det här hörnet på just Högskolan i Borås och är docent i biblioteks- och informationsvetenskap. Hennes mormor var biträdande stadsbibliotekarie och länsbibliotekarie. Mormoderns man och Helena Franckes moster var också bibliotekarier.

– De brann för skönlitteratur och läsning. Jag har alltid läst och varit mycket på bibliotek.

I bokhyllan på Helena Franckes rum står flera ex av Human IT – den tidskrift med ett humanvetenskapligt perspektiv på it som var öppet tillgänglig på nätet redan 1997. Där var hon redaktör under flera år. Jobbet ledde fram till doktorsavhandlingen om öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Ett ämne som sedan följt henne genom åren. Nu är det även öppen tillgång till forskningsdata som intresserar Helena Francke.

När hon på uppdrag av Svensk biblioteksförening gjorde en intervjustudie, som publicerades 2013, svarade många bibliotekarier att det här med forskningsdata skulle bli nästa stora grej. Ingen visste hur. Men saker och ting börjar röra sig.

– Intresset för att göra data tillgängligt har ökat. Det finns förslag på krav på öppen tillgänglighet till forskningsdata i den mån det är möjligt, och Vetenskapsrådet har i uppdrag att utreda det vidare. Lärosätena har börjat förbereda sig genom att skapa organisationer kring det här och utbilda medarbetarna.

I sina förslag till nationella riktlinjer, som kom 2015, identifierade Vetenskapsrådet en rad hinder som står i vägen för omställningen från dagens prenumerationsbaserade system till ett publiceringssystem som alla människor har tillgång till. Utifrån förslagen startar och samordnar Kungliga Biblioteket fem utredningsgrupper under 2017. Helena Francke sitter med i gruppen som ska bita i den inte helt lätta frågan om hur omställningen ska finansieras. Arbetet startade i oktober.

– Det är en jätteutmaning att försöka komma fram till hur vi ska göra med detta. Men det är intressant att få vara med, att följa arbetet och påverka, dels som någon som är intresserad av frågorna och vill att det ska kunna bli öppen tillgång, men också att se det hela ur ett forskarperspektiv och företräda andra forskare.

Det svåra, tycker Helena Francke, är att det handlar om en kommersiell marknad med stora företag som inte är intresserade av att släppa sin affärsidé.

Hon är även med i Bibsamkonsortiets arbetsgrupp som tittar på Springer Compact, ett försök att skapa en ekonomisk modell som kombinerar publicerings- och licensavgifter. Universitetsbiblioteken står, tillsammans med Kungliga Biblioteket och Vetenskapsrådet, för den största kostnaden. Arbetsgruppen har gjort en enkätstudie med svenska forskare som deltar.

Planerar utbildning i hantering av forskningsdata. "Mycket", svarar hon på frågan om vad bibliotekarier behöver lära sig. Foto: Stefan Edetoft
Helena Francke planerar utbildning i hantering av forskningsdata. Foto: Stefan Edetoft

– De verkar nöjda, glada över att publikationerna blir öppet tillgängliga och att de inte behöver se några kostnader. Men frågan är vad kostnaden blir för nationen när vi ska köpa loss materialet från förlagen. Vi visste från början att open access skulle bli en ekonomisk fråga, men det har blivit väldigt mycket en ekonomisk fråga.

Samtidigt är det mycket som sker i omvärlden som kan öppna för nya möjligheter. Hon berättar att det finns motsvarigheter till The Pirate Bay, som bland annat används av forskare i länder som inte har råd med prenumerationer. (Se debattartikel om fenomenet på sidan 34–35 i Biblioteksbladet.)

– Det finns även proteströrelser på nationell nivå, genom sammanslutningar motsvarande Bibsamkonsortiet. I Tyskland och Nederländerna har de sagt nej, vi kommer inte fram till något avtal, vi är inte beredda att betala det förlagen vill ha på de premisser som de presenterar. Det är att sätta ner foten mer än vad som gjorts tidigare.

Helena Francke öppnar fönstret mot den grå Boråshimlen, som matchas av en byggnad i samma grå nyanser, vill släppa in luft eftersom hon precis suttit och pratat i en timme med en kollega från universitetsbiblioteket i Lund. De diskuterade den utbildning som Helena Francke planerar tillsammans med Svensk nationell datatjänst. Kursen startar i vår och riktar sig till personer på lärosäten som jobbar med att hantera forskningsdata, de flesta är bibliotekarier.

Vad behöver de lära sig?

– Åh, mycket! skrattar hon.

Dels är det praktiska frågor, förklarar Helena Francke, som hur vi beskriver forskningsdata så att det blir sökbart för andra forskare, journalister och allmänheten. Dels juridik och etik, vad som får tillgängliggöras. Det kan till exempel vara svårt för forskare att tillgängliggöra data när personer eller platser inte får identifieras.

– Det där har många en god bas i. Men de behöver också förstå forskningsprocessen, hur och när data skapas. Många forskare ser även data som sitt arbetsmaterial, något som kan vara svårt att släppa ifrån sig. Data kan utgöra en stor del av en forskares karriär, något personen jobbat med under många år och ofta går tillbaka till. Det är inte heller alltid beskrivet på ett sätt som funkar för att andra ska kunna ta del av och förstå det.

Hon tror att bibliotekarier vid lärosätena i framtiden kommer att engagera sig i frågor som är annorlunda än tidigare. Som bibliometri, forskningsdata och hur forskare når ut med sin forskning. Från att bibliotekarierna framför allt har samlat in forskning utanför lärosätet till medarbetare och studenter, blir det en större rörelse utåt, mot att hjälpa till att sprida den lokalt producerade kunskapen.

– Det är också en pedagogisk uppgift, vi måste hitta bra sätt att kommunicera med forskarna. Bibliotekarier är ju inte ute efter att sätta dit någon för forskningsfusk, de vill stötta forskarna, och sedan också tillgängliggöra material för att de ser ett värde i öppenheten.

Den stora framtidsfrågan är digitaliseringen. Det ser Helena Francke också i sin roll som forskningssamordnare där hon bevakar forskningsfrågor för hela Akademin för bibliotek, information, pedagogik och it på Högskolan i Borås. Hur lär sig till exempel algoritmer saker? Hur ska vi hantera den mängd av forskningsinformation som finns? Hur gör vi den kognitivt och socialt tillgänglig, så folk inte bara kan hitta data utan även kan tolka vad den innebär?

– Det kopplar också till frågan om trovärdighet. Vad kan vi lita på online? Hur kan vi hantera både andra människor och sökmotorerna på nätet?

Hon jobbar med ett annat projekt som undersöker samspelet mellan människa och teknik när forskarprofiler produceras på nätet. Profilerna påverkas både av vad forskaren själv lägger upp och uppgifter som genereras automatiskt, så kallade altmetrics som mäter antalet nedladdningar av publikationer, personer som besökt en sida, antal citeringar och publiceringar samt följare eller likes i akademiska sociala nätverk och på institutionella webbsidor.

Helena Francke. Foto: Stefan Edetoft
Helena Francke. Foto: Stefan Edetoft

– Jag är i ett första steg intresserad av hur historien om forskaren berättas. Vad tycker folk är viktigt att lyfta fram? Vad får samspelet mellan forskaren, andra människor och systemet för konsekvenser för vad som visas? I nästa steg är jag intresserad av vad det här ger för underlag för att diskutera trovärdighet. Vilken typ av material kan vi basera en trovärdighetsbedömning på?

Det här hänger ihop med diskussionen om hur vi mäts men också mäter oss själva, det som kallas The quantified self eller Self-tracking. Tekniken hjälper oss att mäta alltifrån hur många steg vi tar till hur djupt vi sover och vad vi äter.

– Vi befinner oss i ett samhälle där också forskarna utvärderas och mäts, och förväntas marknadsföra sig själva. Det blir viktigt att ha en närvaro på flera olika ställen och visa hur duktig du är. Men det handlar inte bara om att skriva ett cv, utan det kommer in en massa saker som du inte själv har kontroll över, när andra går in och ska tycka till, följa och gilla.

Helena Francke uppdaterar sin personliga sida på Högskolan i Borås hemsida, men är inte överdrivet aktiv inom akademiska nätverk som Researchgate och Academia.edu. Säger att hon inte är en publik person, trivs inte i rampljuset.

– Det är delvis ett motstånd. Det är problematiskt att alla måste finnas där, och på ett visst sätt. Ett problem med de sociala nätverken är att de är kommersiella aktörer som har en avancerad taktik i att dra in folk i sin verksamhet. Vi behöver vara medvetna om vad vi lämnar över till dem och hur det hanteras.

Hon förklarar att det behövs mer kunskap om hur material i sociala nätverk skapas för att vi ska kunna bedöma människors och budskaps trovärdighet på nätet. De senaste åren har en stor del av bibliotekariernas verksamhet handlat om att stärka människor i att själva söka och bedöma information, snarare än att tillhandahålla resurser.

– Människor behöver veta vilka de kan lyssna på, men samtidigt vill vi inte säga att nu ska ni bara följa de här kanalerna, nu är det bara Rapport och Ekot som gäller. Vi vill också att folk ska ha verktyg för att hitta argument, bedöma vilka som verkar vettiga men också vara medvetna om motargument och kunna hantera dem. Det är en svår uppgift. Den rör hela frågan om hur vi sätter ramar för det demokratiska samtalet men ändå tillåter och lyssnar till olika röster.

Utanför högskolan har molnen lättat och solstänken leker i Viskan som slingrar sig genom Borås, gör en sväng förbi högskolan. Bredvid biblioteket har en gammal fabriksbyggnad byggts om till Textile Fashion Center, som bland annat innehåller forskning, utbildning, ett textilmuseum och en liten butik med lokala klädskapare. På högskolebibliotekets fasad mittemot tornar en gigantisk blå fågel upp sig, också den är kvar från kommunens street art-festival.

Reportaget är med i senaste numret av Biblioteksbladet, nr 7-2017. Läs hela tidningen som PDF här!

Läs mer: 

KB drar igång open access-uppdrag