Ingår i temat Biblioteket i fickan

I Borås vässas spjutspetsarna

På masterprogrammet för digitala bibliotek och informationstjänster utbildar Högskolan i Borås för framtidens arbetsmarknad. Men bara få studenter tar sig igenom programmet.

1 november 2016 av Adam Westin
Foto: Mikael Ejdemyr
Foto: Mikael Ejdemyr

– Globalt sett behöver biblioteken människor som kan ta den tekniska utvecklingen tillvara, säger Elena Maceviciute som är kursansvarig.

Masterprogrammet riktar sig till studenter från hela världen och är tänkt att rusta dem för modern biblioteksverksamhet. I delkurserna får eleverna bland annat studera interaktionsdesign, lära sig om digital organisationsledning och som examensarbete kan de utveckla en egen bibliotekstjänst. Elena Maceviciute säger att det globalt saknas chefskunskaper i bibliotekarieskap, och att programmet ska förbereda för såväl en chefskarriär som fortsatta studier på doktorsnivå.

– Det är så intressant att se hur studenterna använder sig av sina antingen tekniska eller biblioteksorienterade bakgrunder och vad de tar med sig från sina hemländer, säger Elena Maceviciute

Digital Library and Information Services

Detta digitala masterprogram inom biblioteks- och informationsvetenskap startade 2009 på Högskolan i Borås. Arton studenter har hittills tagit examen. Undervisningen är på engelska och helt på distans, föreläsningar och seminarier sker via lärplattformen PingPong.

När Högskolan i Borås startade det digitala mastersprogrammet 2009 var målet främst att locka utomeuropeiska studenter. Nesba Armah från Ghana gick i den första klassen och jobbar nu på forskningsbiblioteket på University of Cape Coast.

– Jag är den enda i personalen som har en examen i digitala bibliotek- och informationstjänster. Det finns ingen chans att jag hade kunnat gå programmet om det kostat pengar, säger Nesba Armah.

Regeringen beslutade 2010 att det inte längre skulle vara gratis för elever utanför EU/EES att studera vid svenska högskolor och universitet, vilket ställde till det för programmet som var tänkt att sprida digital kunskap i utvecklingsländer. Sedan dess är en större andel av studenterna från Europa och Sverige.

Den digitala distansmastern på engelska tar in ungefär 25 studenter per år, men få tar sig igenom programmet. Sedan programmet startade 2009 har bara 18 stycken hämtat ut en examen, genomströmningen är kring 10–12 procent. Elena Maceviciute säger att genomströmningen är ett generellt problem för distansprogram på masternivå. Men håller med om att det kan vara ett tungt program för studenter med humanistisk bakgrund.

– Hade vi haft mindre teknik så hade kanske fler tagit examen, men de hade kanske inte fått jobb. Vi vill utbilda för ”the 21st century” och att våra studenter ska få det som arbetsmarknaden efterfrågar.

Vad säger studenterna?