I döda författares sällskap

Så gjorde vi.En ny litteraturpodd skildrar klassiska författares liv och verk. "Jag tar mig vissa friheter när jag gör mig till språkrör för deras medvetanden”, säger bibliotekarien och poddproducenten Jonas Stål på Oxelösunds bibliotek.

2 juni 2019 av Tim Andersson
Nästa avsnitt av podden kommer att handla om den iranska poeten Forough Farrokhzad. Foto: Annie Magnusson.

Litteraturväven heter en ny litteraturpodd, som görs av bibliotekarien Jonas Stål på Oxelösunds bibliotek. Varje avsnitt formulerar ett kärnfullt författarporträtt, och hittills har lyssnaren fått stifta bekantskap med den svårmodiga amerikanen Carson McCullers, den franske vildhjärnan Arthur Rimbaud och vår egen storhet Karin Boye.

Vad är det här egentligen för en podd?

– Jag har valt att kalla det för ett ”podd-radioprogram”, eftersom det inte är som andra poddar där man sitter och orerar utifrån det fria ordet. Jag utgår från skrivna manus.

Hur kom du på idén?

Litteraturväven

Podcasten Litteraturväven kommer ut en gång i månaden och görs av Jonas Stål inom ramen för hans tjänst som bibliotekarie på Öxelösunds bibliotek. Varje avsnitt ägnas ett stort författarskap, och Jonas Stål gestaltar sina huvudpersoner med hjälp av biografier, brev och en viss dos litterär frihet. Lyssnaren får också några exempel från författarnas verk.

– En kollega till mig hade läst om poddar och tyckte att det var något vi borde göra. Hon kom till mig och undrade om vi hade något sätt att ta oss an det. Då fick jag den här idén. Jag var väl rätt skeptisk till en början. Det kändes rätt mysko att sitta och läsa högt. Men nu har jag spelat in avsnitt två, och jag börjar vänja mig.

Du gör podden inom ramen för din tjänst. På vilket sätt hjälper den Oxelösunds bibliotek?

– Dels uppfyller den kanske en klassisk folkbibliotekstanke om folkbildning. Dessutom sprider den kunskapen vidare om vad som finns i våra samlingar. På samma sätt som när vi skyltar med böcker kan vi på det här sättet kanske locka någon att ta sig an ett nytt författarskap. Podden ska ge mersmak till läsning.

Hur går du till väga?

– Först läser jag på och gör stolpar, och sedan väljer jag ut några citat från böckerna. När texten är färdigskriven sätter jag mig och läser in allting, lite nervöst, för att till sist jaga rätt på två kolleger till mig som är jättesnälla och ställer upp och läser varsitt stycke.

Det är väldigt välproducerat. Har du erfarenhet av radioproduktion tidigare?

– Nej, inte alls. Men jag jobbar också på fängelset i Nyköping, där jag har haft hand om projektet ”Godnattsagor inifrån”. Det bygger på en studiecirkel mellan fångar, där de läser in godnattsagor till sina barn. Mitt uppdrag har varit att spela in fångarna och redigera sagorna. Det var så jag lärde mig.

Du går in i författarnas tankar och känslor. Har du fiktionaliserat, eller finns allting belagt i dagböcker och brev?

– Det mesta finns belagt, men jag tar mig också vissa friheter när jag gör mig till språkrör för deras medvetanden.

Hur kommer det sig att du inte gjorde en enklare pratpodd?

– Av självbevarelsedrift. Det här blir inte lika sårbart. Nu får jag tid på mig att tänka på vad jag vill säga. Jag tror inte jag skulle klara av en diskussionspodd, jag har inte den snabba tanken.

Första avsnittet handlade om Carson McCullers och andra om Arthur Rimbaud. Hur har du valt författare?

– Jag vill ha en någorlunda jämn fördelning mellan manliga och kvinnliga författare. Och så måste jag själv med entusiasm kunna berätta om författarskapet.

Något avsnitt som sticker ut för dig själv?

– Jag tycker det var väldigt kul att göra Villon. Jag har döpt avsnittet till ”Gangsterpoetens testamente”. Han var en mördare, gängmedlem och fantastisk diktare. Och så var det roligt med Rimbaud. Men jag var nervös inför det avsnittet. När jag tar mig an hans livshistoria lägger han rätt mycket grova ord i munnen på mig …

Vad har författarbiografier betytt för dig?

– Biografier har alltid fascinerat mig.  En biografi av Torbjörn Säfve om konstnären Ivan Aguéli gav mig verkligen riktningar i livet.

Intressant. Han går ju också in i författarnas medvetanden. Som i sin Majakovskij-bok, till exempel.

– Precis. Majakovskij-boken är också jättefin. Han ger Majakovskij ett språk. Är det ett författarskap jag tycker om nöjer jag mig inte med texterna, utan vill veta mer om livet bakom dem.

Vad beror det på, tror du?

– Det finns nog alltid ett sug efter det verkliga livets historia. Det märker jag på fängelset. Det finns inget som är så populärt där som kriminalbiografier.