Hur åldras en e-bok?

Det är många som går runt och funderar på bokens framtid nuförtiden. De som imponerar mest på mig är knappast de stora förlagen, nog inte heller biblioteken…

Erik Stattin

…utan snarare de formgivare, kodare och innovatörer som försöker förnya vad boken är hur den ska se ut och fungera när den går från att vara cellulosabaserad till att bli evigt kopieringsbar.

En av mina favoriter på området heter James Bridle. Förutom att ge ut böcker experimenterar han med bokformen i den digitala tidsåldern. Han gör det genom att dels i konstform kommentera det mellanläge vi befinner oss i – ännu inte helt digitalt, allt mindre fysiskt – dels genom att i handling experimentera med nya former och standarder för hur böcker ska ha ett fortsatt, och nytt, liv som digitala artefakter.

Bland annat har han låtit trycka upp 50 versioner av Charles Dickens Hard Times, alla med sina individuella egenheter, många av dem resultatet av maskinella översättningar, andra av misslyckade digitaliseringar där sidor fattas eller text är oläslig. Ett exemplar har automatöversatts till ett annat språk för att sedan automatöversättas tillbaka till engelska. Ibland är innehållet medvetet ändrat, i sann fan fiction-anda. Kanske försöker han svara på frågan: när vem som helst kan ge ut en bok, vad blir kvar av verket?

Han har också i bokform tryckt hela versionshistoriken för uppslagsordet ”The Iraq War” på Wikipedia. 12 tjocka volymer blev det. Mest som en illustration av hur dagens historieskrivning ser så mycket annorlunda ut än gångna tiders, av hur det är en process snarare än en slutprodukt. Varje liten ändring – av stor som minimal betydelse – finns återgiven. 

Men vid sidan av sådana här mer konstnärliga experiment ägnar han sig åt att arbeta för att i praktiken upprätthålla bokens aura i digitaliseringens tidsålder. Det som Bridle och en del andra funderar över är: hur kan e-boken leva ett längre liv än tiden det tar för mig att läsa den. Hur kan den få ett materiellt värde, som motsvarar den fysiska bokens? Det vill säga något som jag kan känna är mitt – nu och i framtiden – och som kan ha ett nostalgiskt värde, som jag kan ge bort och visa upp och som till och med kan fungera som souvenir. Det handlar om att utforska e-bokens tidsliga aspekter – hur åldras en e-bok? 

Men precis som musikindustrin krampaktigt håller fast vid den digitala kopians odelbarhet, gör förlagsvärlden det också. Men det är inte den digitala boken som är av värde för läsaren utan allt det som cirkulerar runt den – dina markeringar, bokmärken, hundöron, marginalanteckningar, andras kommentarer till dina markeringar, kanske de bilder du tog när du läste boken, musiken du lyssnade på, konversationerna du har om den, etc, etc.

Antalet sociala lästjänster på nätet som låter läsare dela med sig av sina egna upplevelser av böcker, vare sig det är recensioner eller marginalanteckningar, växer lavinartat. Men något sätt för mig att hoppa mellan dem, eller vara säker på att de bevaras i något format längre än riskkapitalpengarna räcker, finns knappast än så länge. Dessa tjänster är överhuvud taget ofta slutna universum, ofta angelägna om att locka så många ögonbollar som möjligt att titta på deras reklam. Det som behövs är öppna standarder som gör att mina läsupplevelser inte knyts till en leverantör eller plattform av e-böcker, vare sig det är Ditos, Amazons eller Apples.

Syftet med James Bridles Open Bookmarks-projekt är att göra läsare, förläggare och utvecklare uppmärksamma på värdet av att låta e-böcker vara personligt ägda, att information om läsning i form av anteckningar och bokmärken lätt kan sparas för framtiden och flyttas mellan olika plattformar. Det är väl det minsta man kan begära?