Kai Ekholm: ”Jag gillar inte att följa andra”

Finland. Yttrandefriheten måste försvaras varje dag: på bibliotek, tidningsredaktioner och scener. Det är finska nationalbibliotekets överbibliotekarie Kai Ekholm övertygad om. Själv använde han den nyligen för att kritisera sin regering.

13 april 2017 av Johanna Kvarnsell
Kai Ekholm. Foto: Aleksi Poutanen
Överbibliotekarien är nummer 33 i raden av män som har styrt Nationalbiblioteket genom tiderna. Och han tänker inte bli den sista. Foto: Aleksi Poutanen

Det är ett anrikt rum han sitter i, överbibliotekarien. Från oljemålningar på väggarna blickar hans företrädare på posten ner på de tunga möblerna och det stora skrivbordet.

Utanför fönstret tronar Helsingfors mäktiga domkyrka.

– Det ger energi att arbeta här, säger Kai Ekholm och slår sig ner intill bokhögarna på skrivbordet.

Själv är han ytterst medveten om sin plats i historien. Precis som Kungliga biblioteket i Sverige har Nationalbiblioteket i uppgift att bevara Finlands tryckta kulturarv.

– Det finns inga snabba belöningar i det här jobbet. Men kanske kommer min efterträdare, eller dennes efterträdare få skörda frukterna av det som vi gör i dag.

Respekten för historien, och för kulturarvet, var en anledning till att han för snart ett år sedan valde att kritisera ledningen offentligt med risk för sin egen position.

Bakgrunden vara att regeringen belagt Helsingfors universitet, som biblioteket sorterar under, med ett sparbeting på 47 miljoner euro om året. Nationalbiblioteket skulle behöva göra sig av med 50 personer, en fjärdedel av de anställda. Ett besked som Kai Ekholm fick lagom till den pampiga återinvigningen av biblioteket efter två års renovering.

– Jag kunde inte leva med det beslutet. Och heller inte hålla tyst om det. Så när en journalist frågade mig hur det kändes efter ceremonin sa jag som det var, att jag inte vara glad och att jag inte tänkte göra mig av med personalen.

Kai Ekholm är den 33:e överbibliotekarien i bibliotekets historia. Han ville inte bli ihågkommen som den som sköt det i sank.

Kai Ekholm

Ålder: 63 år.

Yrke: Överbibliotekarie för Finlands Nationalbibliotek sedan 2001.

Bakgrund: Litteraturvetare som doktorerat med en avhandling om förbjudna böcker under andra världskriget.

Fritid: Passionerad samlare av vinylskivor, gitarrer och gitarrförstärkare.

Publicerat: Böcker om yttrandefrihet och censur, kriminallitteratur och science fiction. Han har också skrivit två deckare och en tredje är på väg.

Rätten att uttrycka sig fritt har funnits med i hela Kai Ekholms yrkesliv. Hans doktorsavhandling handlade om den utrensning av prosovjetisk litteratur som genomfördes under krigsåren (1944–46). Mellan 2009 och 2011 var han ordförande för den internationella biblioteksorganisationen IFLA:s yttrandefrihetskommitté och han har publicerat artiklar och böcker, föreläst och uttalat sig om rätten att uttrycka sig fritt de senaste 20 åren.

Men att han skulle viga sitt yrkesliv åt censur och dess motkrafter var från början en del uppror, en del historisk slump.

I skolan tyckte han att historia var tråkigt. Och trots att Kai Ekholm sett fram emot att läsa litteraturvetenskap på universitetet, var ämnet lite av en besvikelse.

– Jag tänkte att det måste finnas något mer än det här!

I samma veva som han tänkte de tankarna föll Sovjetunionen. Plötsligt befann sig Finlands grannar, de baltiska länderna, mitt uppe i en ny verklighet. De började skriva sin egen historia. En historia där censur spelade en viktig roll.

– Plötsligt och av en slump befann jag mig på en våg, berättar Kai Ekholm.

Han hoppade på den vågen. Började forska, skriva och föreläsa. Sedan dess har censur och yttrandefrihet blivit hans expertområde och passion.

När han började var ämnet relativt outforskat i Skandinavien. Det har passat honom bra.

– Jag gillar inte att följa andra. Jag gillar att göra mina egna saker. Det är som i management-teori, gör det svåraste först och resten kommer av sig självt. Det är en grundregel som jag brukar dela med mig av till mina kollegor.

Kai Ekholm. Foto: Aleksi Poutanen
Finlands nationalbibliotek ritades av den tysk-finska arkitekten Carl Ludvig Engel och stod klart 1845. För ett år sedan återinvigde Kai Ekholm byggnaden efter två års renoveringar. Foto: Aleksi Poutanen

Kollegorna är alla de som arbetar i Nationalbiblioteket. Själv delar Kai Ekholm två rum i fil med sin sekreterare och högra hand Rita. Men bibliotekets själ, samlingarna och den stora ljushallen, ligger precis intill. Han behöver bara öppna en dörr i väggen så kommer han direkt ut bland bokhyllorna på balkongen som löper runt ljushallen.

Några trappor ner, i källarvalven, ligger bibliotekets utställningslokal.

Här öppnade nyligen en utställning om yttrandefriheten under de 100 år som Finland varit en självständig nation. Den har fått namnet ”Kekkonen, Gud och kön” och anspelar på en historisk treenighet som man inte får skriva vad som helst om.

– Det är en cykel som går genom historien. Man får inte smäda kungen eller Gud och inte heller uttrycka sexualitet allt för tydligt.

I dagsläget är Kai Ekholm inte rädd för statlig censur i varken Finland eller Sverige. Han pekar på att Finland toppar flera organisationers listor över länder med god yttrandefrihet.

Nationalbiblioteket

Finlands nationalbibliotek har rötter från 1640, men låg då i Åbo. I dag ligger det på universitetsområdet i centrala Helsingfors.

Biblioteket är Finlands största och äldsta forskningsbibliotek som är öppet för allmänheten. Som nationalbibliotek har det ansvar för att samla in och bevara det tryckta kulturarvet och göra det tillgängligt för allmänheten.

De debatter om att förbjuda böcker som ibland blossar upp i biblioteksvärlden, som den om Tintin i Kongo, tar han med ro.

– Ibland undrar jag varför inte samhället lär sig någonting, säger han och skrattar.

Kai Ekholm har ett brett intresse för kultur, både klassisk och mer modern. I arbetsrummet står både en grammofon och en samling gitarrer. Och på ett bord ligger en bok om favoritregissören Roy Andersson. Och han tar gärna hjälp av sina litterära hjältar för att uttrycka det han vill säga. När det gäller yttrandefriheten i Sverige och Finland citerar han den finlandssvenske poeten Per-Hakon Påwals:

– Han säger att vi lever på glasverandan, här i Sverige och Finland.

– Vi vet ärligt talat inget om censuren i världen. Vi kan intressera oss för den men vi behöver inte leva under den. Det är totalt annorlunda.

Därmed inte sagt att censur inte finns längre. Tvärtom ser han en allt större relevans för det forskningsfält som han på 1990-talet ofta fick höra var förlegat. Men censuren pågår inte på de skandinaviska biblioteken.

– Vårt dagliga liv pågår allt mer via elektronisk media eller tevebolag. Om de vill få betalt för att publicera något, om de förbjuder eller filtrerar, är det också ett problem för yttrandefriheten. I Kina finns varken facebook eller google. Om något förbjuds i Kina påverkar de 1,2 miljarder människor. Den censurens storlek är enorm.

– Och förstås, det enklaste sättet att filtrera bort kunskap är att publicera så mycket skräp så att folk inte känner igen den riktiga informationen längre.

Botemedlet är att varje dag arbeta för yttrandefriheten genom att publicera, publicera och publicera. För censur och yttrandefrihet är som två sidor i en dragkamp. Censuren begränsar genom lagstiftning. Då måste andra krafter samtidigt dra åt andra hållet.

– Bibliotekarier, journalister, teaterdirektörer – alla expanderar yttrandefriheten!

Kai Ekholm. Foto: Aleksi Poutanen
Kai Ekholm ogillar alla skandinaviska deckare utom en, Rosanna av Sjöwall/Wahlöö. Foto: Aleksi Poutanen

Här har biblioteken en viktig roll i att köpa in och tillgängliggöra böcker och andra publikationer, även de som inte ligger i tiden.

– Biblioteken måste köpa in böcker för säkerhets skull. Vi vet inte vad som kommer bli aktuella frågor om 50 eller 100 år. Så vi måste täcka upp och köpa in allt. Självklart kommer det finnas böcker som aldrig blir lästa, men det är ett väldigt litet pris att betala om någon hittar något riktigt användbart.

Allt mer händer i den digitala världen. En utveckling som Kai Ekholm själv driver på med sitt Nationalbibliotek. Nyligen fick finska folket tillgång till 1,9 miljoner tidningssidor från de dagstidningar som gavs ut i landet mellan 1917 och 1920. Och tanken är att fler årgångar ska göras tillgängliga online. Hittills har biblioteket publicerat på vinst och förlust, utan att fråga upphovsrättsinnehavarna om lov.

– Det här är något vi måste göra, annars kommer den här nationen bli dum. Jag är rätt kritisk till upphovsrättslagstiftningen. Jag tycker att alla medborgare borde ha tillgång till gamla tidningar. Det handlar om yttrandefrihet.

Samtidigt är han djupt oroad över hur Nationalbiblioteket ska kunna bevara och tillgängliggöra kulturavet framöver. Framförallt med de minskade medel de har fått. För trots att han stod upp för att behålla sin personal fick han nöja sig med en halv seger. Femton personer fick inte ha kvar sina tjänster.

Kai Ekholms besvikelse på Finlands politiska ledning är stor. Sedan 2015 styrs landet av en borgerlig koalition mellan Centern, högerpartiet Samlingspartiet och det nationalistiska Sannfinländarna.

– Jag har ingen sympati för regeringen. De vill inte ens veta vad resultatet har blivit av deras beslut.

Resultatet är att Nationalbiblioteket måste hålla nere kostnaderna så pass mycket att till och med hyran för den anrika byggnaden ifrågasätts.

Kai Ekholm tittar upp mot sina företrädare.

– Här sitter vi och funderar på om vi har råd att vara kvar i det här huset. Det är löjligt!