Ingår i temat När demokratin utmanas

Med tidsandan som rättesnöre

Hoten mot tryckfriheten kommer allt mer sällan från staten, men istället från de allt mer högröstade aktivisterna, konstaterar fd biblioteksrådet Barbro Thomas.

20 september 2016 av Barbro Thomas
Foto: Team Hawaii
Foto: Team Hawaii

Under tryckfrihetsförordningens första cirka 200 år förekom rätt hårdhänta ingripanden från statsmakten. Historiska fall som ofta lyfts fram är indragningen av Aftonbladet (åren 1835-1844 skedde 14 ingripanden) samt Giftas-processen (1884). I det första fallet åberopades bristande respekt för statsöverhuvuden, i det andra gällde åtalet ”hädelse mot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten”.

Under andra världskriget slogs rekord i antal tryckfrihetsmål. Utan rättegång fattades dessutom beslut om kvarstad och konfiskation i cirka 400 fall. På  listan figurerade bland annat Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Norrskensflamman och Ny Dag.

Efter kriget återställdes ordningen och sedlighetsfrågan kom åter i fokus. När Bengt Anderbergs Kain utkom år 1948 hängde sedlighetsåtal i luften. Under 1960-talet förekom ett par uppmärksammade fall: Ing-Marie Erikssons bok Märit fälldes med hänvisning till förtalsparagrafen, då det ansågs att personerna i boken kunde identifieras. Boken släpptes senare och har  kommit ut i nya upplagor. I ett annat fall aktiverades uppviglingsparagrafen. På ett galleri i Stockholm visade konstnären och författaren Jarl Hammarberg bland annat en affisch med texten VÄGRA DÖDA VÄGRA VÄRNPLIKT. Polisen krävde att den skulle tas ned. Hammarberg vägrade och verket  beslagtogs. Genom ingripandet fick budskapet spridning långt utanför gruppen galleribesökare. Som protest publicerades en debattskrift med titeln Att vägra döda att vägra värnplikt – med den beslagtagna affischen på pärmen. Hotet om indragning av boken hade en gynnsam inverkan på försäljningen.

Närmare i tiden (2009) finns ett exempel på en retroaktiv åtgärd. Här handlade det om en kvartssekelgammal bok – I last och lust av tidigare RFSU-ordföranden Hans Nestius. Enligt polisens bedömning stred bildmaterialet mot barnpornografilagen. KB informerade Libris-biblioteken att boken inte fick tillgängliggöras. Boken fanns inte enbart vid pliktbiblioteken, utan hade sannolikt köpts in av flertalet folkbibliotek. Där var, vid tiden för ingripandet, de flesta exemplar troligen sönderlästa eller stulna.  Och problemet var mer eller mindre ur världen. Men rättsläget är  oklart. Liksom de praktiska konsekvenserna.

Sammantaget har tryckfrihetsmålen blivit färre. Staten har blivit mer tillåtande. Men det har funnits, och finns, en annan tillbakahållande kraft – den allmänna moralen, opinionen, samhällsklimatet eller om man så vill – tidsandan. Något som i hög grad påverkat folkbibliotekens bokurval.

Vad som upprör har förändrats över tid. Fram till 1960-talet var det framför allt skrifter med osedligt innehåll. Till exempel väckte arbetarförfattarnas råa språk (läs: könsord) en upprörd debatt. Anderbergs Kain vållade urvalsvånda hos folkbiblioteken. Så även Mykles Sången om den röda rubinen.

När sexvallen sprängts hamnade ”vänstervridningen” en tid i fokus. Folkbiblioteken ifrågasattes för att i alltför hög grad införskaffa skrifter med socialistiskt budskap. I några fall stoppades  utställningar som ansågs för (vänster)politiska. Till exempel i Solna 1970, där en Vietnamutställning inte fick visas.

Politiken tonades efterhand ned. I stället hamnade rasfrågan i förgrunden. Företrädesvis de stereotypa och fördomsfulla skildringar av mörkhyade personer som förekom i vissa barnböcker. Ut åkte Lille svarte Sambo. (In åkte Kamrat Jesus och Sprätten satt på toaletten). Observansen rörande rasistiska och fördomsfulla inslag i litteraturen har efterhand ökat. Så också våndan: Hur förhålla sig till publikationer som enligt lag är tillåtna, men vars innehåll uppfattas som stötande? Hur ska biblioteken förhålla sig till  klassikerbeståndet – Huckleberry Finn, Onkel Toms stuga, till Pippis pappa och till Tintin i Kongo? Ska böckerna placeras utom synhåll för barnen?  Eller ska de rensas ut?

Folkbibliotekens urvalsprinciper har ofta ifrågasatts: Att det köps för mycket lättgods. Eller att de inte tillhandahåller det folk vill ha. Att biblioteken är vänstervridna – eller att de anpassas till en borgerlig läsekrets. Men det har varit ovanligt med handfasta påtryckningar att rensa bort titlar som anses stötande. Möjligen ser vi här en förändring. Tidsandan har blivit mer snarstucken. Och med nätets hastighet bildas högröstade opinioner. Biblioteken har blivit mer lyhörda – eller ängsligare. Att JO nyligen kritiserade Göteborgs stadsbibliotek för att inte leva upp till regeringsformens krav på objektivitet kan tolkas som ett stöd för att det är lagen som sätter gränser. Inte den mer ombytliga tidsandan. Att svara för fri åsiktsbildning innebär emellanåt att förarga.