Ingår i temat Kjempedigitalt

Mo i Rana – en fjällodyssé

Norge. Långt upp i Nordnorge digitaliseras det norska ­kulturarvet. Biblioteksbladets Jennie Aquilonius besökte Nasjonalbibliotekets filial för att spana in robotkranar och skannrar.

15 april 2019 av Jennie Aquilonius
Här i Nasjonalbibliotekets anläggning i Mo i Rana ryms 1,3 miljoner böcker och 800 000 tidskrifter. Foto: Einar Aslaksen.

Robotkranen kommer farande rakt emot mig i en väldig fart. Stannar tvärt. I en av de många raderna av höga stålhyllor har den hittat en låda där det finns en bok som någon i Norge har bestämt sig för att fjärrlåna. Vi befinner oss i depåbiblioteket på Nasjonalbiblioteket i Mo i Rana, strax söder om polcirkeln i Norge. Robotkranen pyser till, drar ut lådan och far i väg med den. Trots allt stål får de 1,3 miljoner böckerna ändå magasinet att lukta bibliotek. Snart kommer lådan åkande framför oss på ett rullband. Den är full av mappar där varje bok har sin egen streckkod. Varken medier eller lådor har en egen fast plats i något av de två magasinen. Systemet bestämmer på egen hand var det tycker att en låda passar bäst, utifrån vikt och att de fem robotkranarna ska ha ungefär lika mycket att göra.

– Det kallas kaoslagring och är helautomatiserat, säger Helen Sakrihei, som är avdelningschef för depåbiblioteket.

Omkring 550 000 böcker har skannats in här. Avdelningschefen Svein Arne Solback övervakar fortsättningen. Foto: Einar Aslaksen

Hon står vid rullbandet och ser lådan försvinna ut ur magasinet och in i rummet bredvid. Där samlar mänskliga operatörer ihop alla böcker som ska till ett visst bibliotek och skickar i väg dem. Böcker som har kommit tillbaks sätts ner i mappar i lådorna. Bokens streckkod är sammankopplad med en streckkod på mappen och lådan. Lådan åker sedan ut i magasinet igen. Nasjonalbiblioteket i Mo i Rana står för en fjärdedel av fjärrlånen i Norge. Andra bibliotek skickar hit böcker som sällan lånas ut och kan på så sätt frigöra plats. 

Men hur är det med klimatpåverkan, om alla böcker ska transporteras från långt upp i norr ut till hela landet?

– Det är en bra lösning eftersom vi slipper ha magasin runt om i Norge som drar energi, säger Helen Sakrihei.

Den här automatiseringen har frigjort resurser till Nasjonalbibliotekets stora digitaliseringsprogram. Programmet sjösattes 2006 och är frukten av den digitaliseringsstrategi som antogs året innan. Målet är att digitalisera hela den norska samlingen: böcker, tidskrifter, tidningar, ljud, video, den norska delen av internet – rubbet. Det beräknas vara klart om en sisådär 20-30 år. 

Nasjonalbiblioteket i Mo i Rana

Det norska national­biblio­teket ligger till hälften i Oslo och till hälften i fjäll­orten Mo i Rana. Verksamheten i Oslo är mer utåtriktad med läsesalar och kontakt med forskare, medan den i norr ­fokuserar på digitalisering, fjärrlån och bevarande. 250 personer arbetar i Mo i Rana, 84 enbart med digitalisering.

Den här morgonen visar termometern minus 17 grader. Solen skiner över sjön och Mo i Rana omfamnas av låga granprydda fjäll. Längre bort syns röken från skorstenen på en fabrik. Tätorten med 19 000 invånare är en blandning av en mysig fjällby med gulliga stugor och en industristad med byggnader i form av grå fyrkantiga lådor. Nasjonalbiblioteket kom hit 1989. Den norska staten ville rädda statliga jobb när industriföretaget Norsk Jernverk lades ner. I dag ligger den mer utåtriktade delen av Nasjonalbiblioteket i Oslo, medan Mo i Rana tar hand om digitalisering, fjärrlån och bevarande.

Svein Arne Solbakk är avdelningsdirektör för digital biblioteksutveckling. Han står i ett mindre rum med sex robotskannrar som sköts av tre anställda. Framför oss far en robotarm snabbt över en uppslagen bok, åker tillbaka en liten bit, får tag i sidans kant och vänder blad. Nästa uppslag skannas. 

– Det kan se brutalt ut, med tekniken, men den är väldigt försiktig med materialet, säger Svein Arne Solbakk.

Det är bland annat här som det stora -digitaliseringsprogrammet blir verklighet. Robotskannrarna har gjort det möjligt att ta digitaliseringen till en närmast industriell nivå. Nu är nästan hela det norska litterära kulturarvet klart – runt 550 000 böcker. De är framför allt tillgängliga i Nasjonalbibliotekets lokaler. Men genom ett avtal med organisationen Kopinor, som företräder alla förlag och författare, finns 250 000 böcker som publicerats före år 2000 tillgängliga på sajten Bokhylla.no, för den som har en norsk IP-adress. 

Robotskannrarna bläddrar själva när det är dags att vända blad. Och så behöver de knappt några raster. Foto: Einar Aslaksen.

Det senaste stora språnget för användarvänligheten togs förra året. Då lanserades en moderniserad version av Nasjonalbibliotekets sajt Nb.no. Målgruppen utvidgades från -forskare och studenter till alla norrmän. 

Personalen har jobbat med gränssnittet för att öka användarvänligheten. 

– Vi hämtar inspiration från de stora kommersiella aktörerna, som Google, genom att bygga mer intuitiva system som användarna känner igen. Vi har också anställt en person med kompetens inom användarinteraktion och tar in konsulter på det området, säger Svein Arne Solbakk.

Digitaliseringsprogrammet har också som mål att få till digital pliktleverans. Pliktlagstiftningen reviderades 2016 och Nasjonalbiblioteket kan nu kräva att få e-kopior, förutom fysiska exemplar, av alla medier. Implementeringen har påbörjats, men med andra medier än böcker. E-exemplaren ska helst innehålla metadata som författare och titel, som annars skrivs in manuellt.

I dag kommer fortfarande lastbilar med pallar med böcker som katalogiseras och systematiseras för hand. Sju pliktexemplar kommer hit, varav fyra skickas vidare till universitetsbibliotek. Tanken är att gå ner till mellan ett till tre pliktexemplar och göra e-kopior tillgängliga för universitet och högskolor. Just nu använder biblioteket nästan hela personalstyrkan för att digitalisera nytt material. 

– På sikt innebär det en stor effektivisering. Men just nu använder vi mer resurser än -tidigare eftersom vi både bygger upp det digitala och samtidigt hanterar det fysiska. När vi får in e-kopior direkt behöver vi inte lägga resurser på att digitalisera. E-plikts-lagen är viktig för att stoppa tillväxten av fysiskt material, säger Svein Arne Solbakk.

Men boken som nu fotograferas av robotskannern framför oss är Brantakstprotokollet, en översikt av egendomar från 1800-talet, som tillhör Arkivverkets samling. Arkivverket har fått extra resurser från Kulturdepartementet för att låta Nasjonalbiblioteket digitalisera prioriterat material från deras samling. 

Systemet vet vilken bok som är i vilken låda och var varje låda befinner sig i det helautomatiserade lagret. Foto: Einar Aslaksen.

Sedan förra året förvaras också Nationalmuseums digitala samlingar här. Museet var först ut i bibliotekets pilotsatsning med tjänster för digital bevaring.

– Det är mycket jobb att bygga upp infrastrukturen. Så Kulturdepartementet har gett oss och Arkivverket i uppdrag att erbjuda sådana tjänster till andra kulturarvsinstitutioner.

Han visar runt bland trappor, gångar och olika rum där allt från tidskrifter till tidningar, film och ljud digitaliseras. Stannar upp vid ett smalt, högt fönster vid en trappavsats.

– Där är det, säger han med sin låga, lite hesa röst, och pekar.

Allt jag ser är det lutande fjället med snötäckta granar. Men därinne gömmer sig fjällmagasinet, säkerhetsmagasinet, och, i det, pliktexemplaren. Vi kan inte gå dit. Det sprängs i berget flera gånger om dagen. 

– Just nu byggs ett nytt magasin till oss och även ett till Arkivverkets samling, säger Svein Arne Solbakk.