Nya tankar om att berätta sagor

Bibliotekens sagostunder har knappt utvecklats på 100 år. Friare frågor gör dem mer demokratiska och gynnar de ungas läsning.

Relationen mellan ungas läsning och demokratifrågor, det är temat för den alldeles färska antologin Unga läser. Bland författarna finns forskare och masterstudenter från skilda discipliner samt yrkesmänniskor utanför akademin. Tillsammans ger de ett brett spektrum av perspektiv på ämnet.

– En del av bidragen är också tydligt praktiskt kopplade, och kan användas av till exempel pedagoger och bibliotekarier, säger Åse Hedemark, lektor i Biblioteks- och informationsvetenskap på Uppsala universitet och en av bokens redaktörer.

Själv har Åse Hedemark skrivit artikeln ”Sagostunders samtal. Om läspraktiker och barnsyn i folkbibliotekets sagostund”. Den tar avstamp i en observationsstudie som hon, i ett samarbete med Regionbibliotek Stockholm, genomförde på nio folkbibliotek i Stockholmsregionen år 2014.

Hon konstaterar att sagostundens utformning förändrats relativt lite under de senaste hundra åren.

Framför allt fokuserar hon på lässamtalen. Hon fann att många av de frågor som bibliotekarierna ställde till barnen var retoriska, och begränsade till sådant som rörde den aktuella sagan. Utifrån en demokratiaspekt skulle hon vilja se mer öppna frågor där barnen får möjlighet att uttrycka egna erfarenheter.

En förklaring till bristen på den sortens samtal tror hon är de stora barngrupperna.

– När det blir stora grupper är det viktigt att försöka behålla kontrollen, och då väljer man mer kontrollerade frågor. Om barnen får resonera fritt kan de komma in på ganska känsliga områden, som döden och livet i stort, vilket man kanske inte känner att man har möjlighet att hantera i det här sammanhanget.

En annan av antologins författare är Christina Johnson, tidigare masterstudent på ABM-programmet i Uppsala och numera bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek. Liksom Åse Hedemark har hon forskat på sagostunder, och även hon fokuserar på samtalen. Hennes artikel, ”Att utveckla sagostunden på bibliotek i demokratisk riktning med hjälp av aktionsforskning”, utgår från observationer som hon genomförde under några månaders tid på Bibliotek Botkyrka.

– Rekvisita och bilder är viktiga ingredienser. En del barn har lättare att associera utifrån dem än utifrån själva texten.

Christina Johnsons projekt var, som titeln avslöjar, en form av aktionsforskning. Huvudsyftet var att undersöka hur sagostunden skulle kunna utvecklas ur jämställdhetsperspektiv och således ur ett demokratiskt dito. En av aktionerna gick ut på att hon och den bibliotekarie som hon samarbetade med valde en bok som konsekvent ersatte de könsbestämda pronomen ”han” och ”hon” mot ”hen”.

– Barnen reagerade inte på det alls, men det satte igång många tankar i oss. Vi försökte att vara könsneutrala också när vi pratade själva. I stället för ”mamma” eller ”pappa” använde vi begrepp som ”en vuxen”. Det gjorde att vi blev medvetna om hur vi talade.

Om Christina Johnson ska ge ett tips till andra bibliotekarier som vill utveckla sina sagostunder är det att reflektera kring själva syftet. Ofta är det nämligen vagt formulerat.

– Med ett tydligt syfte smalnar man av sitt arbetsområde. Verksamheten blir då också mycket lättare att utvärdera.

Åse Hedemark är inne på samma sak. Bibliotekarier har generellt en väldigt hög ambitionsnivå, menar hon. De brinner för sitt jobb, och de vill få med väldigt mycket samtidigt i sagostunden: de vill visa upp biblioteket, gynna läsutvecklingen och öppna för relevanta samtal om själva berättelsen.

Att bestämma sig för ett syfte per sagostund kan vara smart.

– Och gärna då att man ibland prioriterar demokratiuppdraget och initierar öppna diskussioner om barnens egna erfarenheter. Om de sedan utgår från en text eller en bild spelar mindre roll.

Läs mer: 

http://biblioteksbladet.test/test-fotbollsspelare-laser-sagor/