Bibliotekarier måste börja prata om kvalitet

Medieutbud.Kanske är det för att inte sätta sig över människors smak som många bibliotekarier undviker att tala om kvalitet, skriver Johannes Soldal och Lukas de Veen i en replik till tidigare debattartiklar om folkbibliotekens medieutbud. "I slutändan leder det fel."

Debatt
30 januari 2020 av Johannes Soldal, gymnasiebibliotekarie och Lukas de Veen, bibliotekspedagog.
Lukas de Veen och Johannes Soldal.

I sin debattartikel varnar Krister Gustavsson för att ”kundrelationen är på väg att bli den överordnade ideologin” hos landets folkbibliotek. Gustavsson ser risken att bibliotekens utbud smalnar av, i och med att man endast köper in efter låntagarnas önskemål.

I ett genmäle skriver Rikard Jennische att bibliotekens utbud de senaste åren tvärtom har breddats och att bibliotek som inte lyssnar på sina låntagare saknar livsnerv. Han kontrasterar dagens bibliotek med gårdagens, då ”en liten personalgrupp ensamt bestämmer medieurvalet”.

I debatten är det lätt att få intrycket att bibliotek antingen måste vara kundorienterade servicecenter eller egenmäktiga smakdomare. Men handlar det verkligen om ett val mellan två dåliga alternativ?

Vår poäng är att biblioteken både måste lyssna på sina låntagare och göra överväganden om kvalitet. Det är kombinationen som gör ett gott bibliotek.

Frågor om utbud och gallring hör till bibliotekens kärnfrågor. I bibliotekslagen står det att bibliotekens utbud ska präglas av allsidighet och kvalitet, men någon ytterligare vägledning för hur orden ska förstås ges inte.

Är allsidighet en bredd i olika slags medier, som Jennische föreslår, eller är allsidighet att man inte bara prioriterar de böcker som befinner sig på topplistorna? Lika svårt, om inte svårare, tycks det vara att fånga vad som utgör kvalitet. Många bibliotekarier undviker helt att tala om kvalitet, kanske av motvilja mot att sätta sig över andra människors smak och bestämma vad som är bra eller dålig litteratur. Det är en förståelig inställning, motiverad av en vilja att komma bort ifrån bilden av bibliotekarien som en moraliserande grindvakt till litteraturen. Men i slutändan leder det fel. Att hålla diskussionen om kvalitet levande är en del av vad det innebär att vara bibliotekarie.

Bibliotekslagen ger folkbiblioteken stort utrymme att själva tolka vad allsidighet och kvalitet innebär, men vad händer när biblioteken inte längre pratar om kvalitet? Jo, det ligger nära till hands att hemfalla åt något man kan ta på: siffror och statistik och när boken senast var utlånad. I en vilja att ge människor ”vad de vill ha”, vänder man sig till siffrornas förmenta objektivitet. Problemet med den synen är dels att utlåningsstatistik bara är en bild av vad människor vill ha, dels att det inte nödvändigtvis leder till allsidighet och kvalitet. Statistik bör endast vara en av många faktorer som bestämmer vad biblioteken har i sitt utbud. Nya böcker ges hela tiden ut och bibliotekens utrymmen är inte oändliga. Gallring måste självklart göras för att hålla utbudet levande och relevant. Men lika självklart för oss är att inte bara gå på hur ”populära” böckerna är eller när de senast lånades ut. Att böcker inte lånas ut är förvisso ett argument för att ge plats åt andra böcker. Men det finns andra överväganden, andra skäl att väga in.

Jennische skriver att folkbiblioteken inte är lagerlokaler och att ”andra har i uppdrag att bevara för eftervärlden”. I sak är det korrekt, men vad Jennische missar är att biblioteken tillsammans med museer och arkiv utgör vårt samhälles gemensamma minne. Bibliotek finns fortfarande i de flesta avkrokar av vårt land, och det finns ett värde i att varje enskilt bibliotek kan göra överväganden som har med allsidighet och kvalitet att göra.

Att börja prata om kvalitet är inte lätt. Vad gäller faktaböcker handlar det om att göra överväganden om vetenskaplig kvalitet och att hålla stången gentemot pseudovetenskap och konspirationsteorier. Vad gäller skönlitteratur handlar det både om att köpa in vad ”besökarna vill ha” och att göra avvägningar om vad som bör bevaras för framtida låntagare. Biblioteken måste ta på sig den svåra uppgiften att förutspå framtiden. Kunna se vilka författare som har bäring, får Nobelpriset eller ett uppsving långt efter det de lånades senaste gången. Det innebär inte att bibliotekarier ska behöva läsa igenom varenda bok som finns på biblioteken, men det innebär faktiskt ett ansvar för vad man tar in och att göra ständiga övervägningar om vad som bör finnas i beståndet. Det är därför viktigt att bibliotekarier läser in sig (så gott det går) på sina områden och gallrar, bevarar och köper in utifrån allsidighet och kvalitet.

Vi är eniga med Jennische om att det viktigaste för folkbiblioteken framöver är att vara relevanta. Men för Jennische verkar relevans endast vara att man ”köper in litteraturen [låntagarna] vill läsa”. Ett bibliotek som vill vara relevant måste kunna vara mer än så. Bejaka den enskilda individens intresse såväl som den större massans. I slutändan handlar det om att slå vakt om bibliotekariernas makt att själva bestämma över sitt eget utbud. Att själva bestämma vad som är allsidighet och kvalitet. Sådana övervägningar är en del av yrket. Det handlar alltså om att låta bibliotekarier vara bibliotekarier.