Efter JO-besluten

Debatt.Frågan om bibliotekens objektivitet är inte avklarad i och med förra sommarens JO-beslut. Det skriver konst- och bibliotekschefen i Huddinge kommun, Nick Johnson Jones. I stället menar han att diskussionen måste fördjupas ytterligare.

Debatt
14 maj 2018 av Nick Johnson Jones, konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun.

Efter de JO-beslut som förra sommaren riktade kritik mot två kommuner, med anledning av arbetet med medieurval och hur man förhöll sig till värderingar i det arbetet, verkar en del tycka att något betydelsefullt är avklarat och klarlagt. Jag vill med några olika nedslag problematisera denna hållning.

Nick Johnson Jones. Foto: Stina Loman.
Nick Johnson Jones. Foto: Stina Loman.

JO ger värdefull vägledning och det ska vi ta hjälp av. Men jag menar att terrängen av målkonflikter, värdekonflikter och svåra avvägningar där vi tjänstepersoner ska fatta de dagliga besluten förblir förhållandevis oförändrad. En terräng som juristen Johan Hirschfeldt har beskrivit som svår och vacker, med ibland vaga konturer där det kan bli dimmigt.

Biblioteken måste bli bättre på att orientera i den här terrängen. Vi måste vara klara över att JO inte har någon kunskap om mediemarknaden, om hur användarnas behov skiljer sig mellan olika lokalsamhällen runt om i landet eller hur det faktiska urvalsarbetet ser ut i praktiken. JO vet inte hur sällan vi faktiskt närgranskar och väljer bort en enskild text och hur vardagen snarare handlar om att skapa och upprätthålla samlingar som är kvalitativa, relevanta och svarar mot användarnas behov. JO vet inget om vad de rumsliga och ekonomiska begränsningarna innebär, vad det innebär att möta en allmänhet i dessa frågor, hur möjligheterna och ansvaret i det stora handlingsutrymmet och situationsanpassningen upplevs och bäst hanteras. Och det är helt i sin ordning för det kunnandet ska biblioteken ha och utveckla.

Det ligger en viktig uppgift i att beskriva hur offentlig sektor är full av värderingar. Se exempelvis målsättningsparagrafen i regeringsformen där det beskrivs vad det allmänna ska verka för, främja och vilket samhälle vi ska bidra till. Där hittar man utöver fri åsiktsbildning, formuleringar om jämlikhet, jämställdhet, antidiskriminering, barns rättigheter och mer därtill. Och även om vi ska förhålla oss till Bibliotekslagen så är ju den tydligt underställd grundlagarna. Samtliga kommuner redovisar tydligt sina värderingar i värdegrunder och visioner. Internationella konventioner som Sverige ställer sig bakom är fyllda av värderingar. Sådana konventioner kan inte ställas över svensk lag, men det är samtidigt oklart vad dessa konventioner faktiskt innebär i praktiken för vår yrkesutövning.

De utmaningar vi har på detta område delar vi med hela offentlig sektor och samhället i stort. De är inte bara biblioteksfrågor. Frågorna är exempelvis även aktuella i skolans värld, i samband med den nya museelagstiftningen, vid bidragsgivning till civilsamhällets aktörer och vid utdelning av statliga litteraturstöd. Frågor om yttrandefrihetens eventuella inskränkningar i samband med demonstrationer, mässor och liknande förblir aktuella. Jag tycker att fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är viktigt och måste värnas, men ser samtidigt att dessa värden kostar på för ett samhälle. En kostnad som inte bärs upp jämlikt av olika grupper. Utan den kostnaden får bäras huvudsakligen av redan marginaliserade grupper som utgör måltavlor för ryktesspridning, hat och desinformation. Frågan är om det är så det ska vara. Det är svårt att hålla huvudet kallt då trumfer som censur och yttrandefrihet slängs runt. Och när debatten blir polariserad och infekterad vågar ingen politiker, och få andra, närma sig den. Detta försvårar ett samtal om den politiska viljan och det samhälle vi tillsammans ska bidra till. Det banar väg för en juridifiering på en rad olika samhällsområden.

Hur objektivitetsprincipen faktiskt ska tolkas i enskilda delar i en yrkesutövning är ytterligare exempel på en sån där fråga att tala om. Att principen betyder likhet inför lag, att godtycke ska undvikas, att tjänstepersonens privata värderingar inte ska vara styrande i tjänsteutövningen, det tycker jag att vi kan vara klara över. Men då den samordnande myndigheten för det svenska biblioteksväsendet vill föra in begreppet neutralitet i bibliotekslagen så tycker jag det är på sin plats att vi pratar om den intellektuella hederligheten i det och huruvida det kan bidra till just det som ska undvikas, nämligen maktfullkomlighet och godtycke. Hur ska vi hantera denna motsägelse? Att det värdeladdade kvalitetsbegreppet i bibliotekslagen knappt beskrivs i förarbetena till lagen, vad betyder det? Det är inte lätt att vara transparant, redovisa bevekelsegrunder och värderingar, men samtidigt inte använda dessa värderingar i en enskild del av vår yrkesutövning då vi arbetar med urval av medier. Jag menar inte att det är något fel på denna situation, men den är helt klart svåravvägd.

Jag tror inte att JO hade gått så långt in i en enskild och avgränsad del i en yrkesutövning inom ram för det kommunala självstyret, och varit så detaljerad och utförlig i sin kritik, om biblioteken arbetat med frågorna på ett mer ansvarsfullt och medvetet sätt. Offentlig styrning rör sig med begrepp som får sin innebörd i tolkningar och hur dessa tolkningar omsätts i praktiker. Vi måste fortsätta samtalet om hur begrepp som kvalitet, allsidighet, saklighet, angelägenheter av allmänt intresse, opartiskhet, demokrati, fri åsiktsbildning och värderingarna i regeringsformen och i internationella konventioner vägs samman och bryts ned i praktiker. Vad vi än kommer fram till kan det inte vara så att vi menar att allt är okej inom offentlig sektor så länge det inte är brottsligt. Ambitionsnivån måste vara högre än så.

Läs mer: 

Hirschfeldt: ”Inte lätt att vara bibliotekarie”

Biblioteket vägrade ta in bok – kritiseras nu av JO

Efter inköpsdebatten: Konsten att välja det rätta

Varberg gör motstånd

Wikforss: ”Oroande om biblioteken tar in allt mer ogranskat material”