Fri läsning för alla norrmän

Debatt.I Norge får biblioteksanvändarna nu fri digital tillgång till nästan hela den norska ­litteraturskatten. Mer än 250 000 titlar. Nasjonalbibliotekets chef Aslak Sira Myhre säger att tillgången är ett redskap, men också att nu börjar arbetet med att använda det.

Debatt
19 mars 2018 av Aslak Sira Myhre, chef för norska Nasjonalbiblioteket.
Foto: Getty.
Foto: Getty.

Nu lanseras en ny modell för utlån av e-böcker på de norska folkbiblioteken. I princip får alla landets biblioteksanvändare, ett par miljoner personer, tillgång till alla e-böcker som givits ut i Norge. ­Biblioteken betalar en liten summa till förlag och ­författare för varje utlån och bestämmer själv hur många ”exemplar” av varje e-bok de vill ställa till sina låntagares förfogande.

Tillsammans med inköpsordningen till Kulturrådet som säkerställer att alla bibliotek får både fysiska och digitala böcker gratis från staten ger den nya ordningen norska läsare god och gratis tillgång till den norska digitala litteraturen.

För några veckor sedan blev vi på Nasjonalbiblioteket färdiga med den första delen av vårt stora digitaliseringsprojekt. 250 000 böcker utgivna före år 2000 är digitaliserade och tillgängliggjorda för sök och läsning för alla i Norge genom ett unikt avtal mellan rättighetsinnehavare och Nasjonalbiblioteket, där vi för en årlig summa om 2,50 kronor per invånare kan ge alla tillgång till vår skrivna kulturhistoria.

Det här är två delar av ett större projekt, en strategi där Nasjonalbiblioteket tar sikte på att digitalisera hela vår samling, alla norska tidningar, all teve och radio, all film, all musik, alla böcker och en mängd affischer, små utskrifter och foton. Detta för att göra det tillgängligt för användarna nu och i framtiden. I en värld där allt från matvaror och nyheter, till samtal eller kunskapskällor finns på nätet måste också litteraturen och kulturarvet finnas där. Det är en förutsättning för att all den kunskap som finns hos institutioner som Nationalbiblioteket ska vara relevant.

Aslak Sira Myhre. Foto: Nasjonalbiblioteket.
Aslak Sira Myhre. Foto: Nasjonalbiblioteket.

Men i motsats till vad man skulle tro om man följer diskussionerna om digitalisering i ­medierna och i politiken är det inte mer än så. Digitalisering framställs ibland som något magiskt i sig, som om allt förändras i det ögonblick det blir digitalt. Det stämmer inte. Tvärtom tyder det mesta på att även om man förändrar teknologin så påverkas varken människorna eller samhället i grunden av det. Få saker illustrerar detta så bra som användandet av bibliotek och kunskap.

Biblioteksstatistiken visar att av de omkring 17 miljoner utlån som görs varje år är bara en halv miljon e-bokslån. Nätresurser som Wikipedia, Store norske leksikon och inte minst Google övertar mer och mer av den kunskapssökning vi förut gjorde i uppslagsverk från landets folkbibliotek. Men fortfarande föredrar de flesta att läsa skönlitteratur och sakprosa på papper. Särskilt barn, som läser och lånar mer böcker än förr och visar litet eller inget intresse för digital läsning.

Erfarenheterna från e-böckerna borde inte vara överraskande. Till skillnad från med film och musik, som vi redan använde digitalt när Spotify och Netflix dök upp, var bokläsning en analog process. Vi ser detsamma i utvecklingen av tidningarna och tidskrifterna, där nyheterna blir digitala medan tidningar som erbjuder fördjupning, långläsning och analys behåller sin pappersform.

Men viktigare än detta är vad teknologin inte gör. Den förmedlar inte innehållet. Att vi digitaliserar kulturarvet och kunskapen betyder inte att folk kommer att uppsöka dessa. Tvärtom. För den digitala ­offentligheten ger oss tillgång till något som är mer lockande än historien, nämligen ögonblicket. De sociala mediernas enorma dragningskraft ligger i detta. Att vi får tillgång till nuet, på ­samma sätt som nättidningarnas uppdateringshysteri ger oss en känsla av att det är något avgörande som sker just i det här ögonblicket. Men att vi har tillgång till mer kunskap i våra mobiler än världens professorer förr hade under en livstid, betyder inte att vi använder den.

Att vi digitaliserar vår kultur och samlade kunskap är en förutsättning för såväl demokrati som bildning, men precis som tidigare behöver vi förmedling av kulturarvet för att folk ska ta det i bruk. I en tid med oändlig valfrihet behöver vi systematisk förmedling mer än någonsin; NRK:s sändningar eller regionaltidningarnas spalter når inte längre alla oavsett om de vill det eller inte. Vi behöver folkbildning. Och i motsats till den plattform där kunskapen lagras byter folkbildningen inte form. Vi kan inte skapa en app som tar på sig läsfrämjandet eller litteraturförmedlingen till barn och unga, eller som ser till att folk hittar de böcker som kan ge dem de bästa läsupplevelserna. Appar är utmärkta för att lösa problem vi vet om, uppgifter vi behöver utföra, omedelbara behov. Men de fungerar inte om vi själva inte vet att vi behöver det de levererar. Och det är det som är poängen med folkbildning. Det är att ge folk mer än de vet att de behöver, för att samhället blir bättre ju mer folk läser, kan och vet.

Norges invånare har fått tillgång till fler böcker digitalt än något annat folk i världen. Under de närmsta åren kommer alla tidningar som någonsin givits ut i Norge att göras digitalt tillgängliga, vi har redan tillgängliggjort över 1,5 miljoner. Men allt detta är bara redskap. Om vi ska ha någon nytta av dem behöver vi mer än något annat framtidens folkbildare. Dessa är inte digitala utan fysiska personer, många av dem anställda i norska bibliotek. För framtidens folkbildning är inte annorlunda än gamla tiders. Den kommer fortfarande att bero av institutioner, organisationer och personer som förmedlar den till andra med insikt, lust och glädje. Och främst av dessa står biblioteken.

Aslak Sira Myhre, chef för norska Nasjonalbiblioteket.

Översättning Annika Persson.
Först publicerad i norska Dagsavisen den 15 februari 2018. Texten är något kortad.