”I tystnaden finns ingen räddning”

Kulturpolitik.Svensk biblioteksförening stod inte bakom kraven på stärkt lagstiftning kring kulturen som publicerades i veckan. Ett upprörande beslut, menar Pamela Schultz Nybacka, samordnare för bibliotekarieprogrammet vid Södertörns högskola. Hon anser istället att svagheter i existerande lagstiftning borde motivera föreningen att stödja kraven.

Debatt
22 december 2019 av Pamela Schultz Nybacka, fil.dr, lektor vid Södertörns högskola och programsamordnare för bibliotekarieprogrammet

Biblioteksbladet rapporterar att Svensk biblioteksförening har avstått från att skriva under en debattartikel i Dagens Nyheter (2019-12-16). Budskapet i artikeln är att kulturen idag inte bara står inför hot om nedskärningar, utan också befinner sig under starkt ideologiskt tryck.

Pamela Schultz Nybacka. Foto: Eva Enarsson/KB.

Det är konkreta händelser på senare tid som har utlöst debatten, bland annat skärpt politisk inblandning i bibliotekens verksamhet på kommunal och lokal nivå. Debattartikeln argumenterar att principen om armlängds avstånd behöver starkare skydd i lagstiftningen. Artikeln samlade 17 representanter för kulturinstitutioner runt om i landet. De tar strid för bibliotekens rätt till att stå fria från otillbörlig politisk påverkan. Svensk biblioteksförenings ordförande Johanna Hansson uppger för Biblioteksbladet att det ”finns redan skrivningar om kulturell frihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet i grundlagen”. Föreningen väljer därför att stå tyst vid sidan av.

Beslutet är upprörande, men tyvärr inte särskilt förvånande. Det är i sig ett symptom på bibliotekens svaga position. Mina argument bygger på två teser:

  • Biblioteken och kulturen har i grunden ett bristande stöd i lagstiftningen.
  • Biblioteken befinner sig i ett maktlöst ingenmansland mellan biblioteks-, kultur- och utbildningspolitik.

Huvudproblemet är att skrivningarna i grundlagen inte är tillräckliga. I Sverige har vi inget krav på att nya lagar ska granskas gentemot grundlagen och godkännas av ett lagråd. Det innebär att vi snart kan ha en riksdag som fattar nya lagar, som inte självklart går i linje med grundlagen. Prövningen av den juridiska grunden sker huvudsakligen direkt i domstolarna. Det kan med andra ord bli ett svårt rättsligt läge på kort tid. Det som försvårar situationen ytterligare är att det svenska rättsväsendet har politiskt tillsatta nämndemän till skillnad från många andra länder. I Sverige finns rättsfall som har behövt tas upp på nytt för att nämndemän har varit ideologiskt jäviga. Dessa processer är oerhört slitsamma och resurskrävande. Domstolarna i sig skulle behöva en lagstadgad princip om armlängds avstånd.

Vad gäller saken?

I en debattartikel i DN tidigare i veckan krävde företrädare för en rad kulturinstitutioner ett starkare lagskydd för att säkerställa att den offentligt finansierade kulturen står fri från direkt politisk påverkan och inte blir ett ideologiskt verktyg för rådande makt.

Som ett exempel på direkt politisk inblandning nämndes Sölvesborg där den politiska majoriteten bland annat vill inskränka bibliotekets utbud av litteratur på andra språk än svenska.

Debattartikeln var undertecknad av bland andra Anna Serner, Svenska filminstitutet, Björn Sandmark, Göteborgs stadsteater, Svensk biblioteksförenings förre ordförande Calle Nathanson, Folkets hus och parker, Magnus Aspegren, Riksteatern, Petra Brylander, Uppsala stads­teater och Robert Uitto, Länsteatrarna i Sverige.

Svensk biblioteksförening hade avstått från att underteckna artikeln.

Bibliotekslagen är som känt en ramlag, som går utanpå det kommunala och regionala självstyret. Den saknar dock skarpare skrivningar om vad som händer i de fall lagen inte uppfylls. Det finns också allvarliga glapp mellan olika politiska ramverk. Biblioteksväsendet står under nationell överblick av myndigheten Kungliga biblioteket, som ligger under utbildningsdepartementet. De senaste åren har röster höjts för att skolbiblioteken ska skrivas in i skollagen på ett tydligare sätt. Skolbiblioteken saknar idag ett fullgott skydd och står bortom biblioteksmyndighetens direkta kontroll.

Ett annat problem är att förvaltningsnivåerna inte svarar mot varandra. Det finns en regional biblioteksverksamhet som arbetar med frågor om både kultur och tillväxt. Det saknas dock en regional motsvarighet på utbildningssidan. Här är biblioteksväsendet förhållandevis maktlöst även inom det utbildningspolitiska ramverket.

Kulturpolitiken bidrar med direkta satsningar och resurser till biblioteken runt om i landet. Kultursamverkansmodellen uppmuntrar till samverkan mellan olika kulturinstitutioner och kulturformer. Biblioteken är i sammanhanget en attraktiv samarbetspart för kulturens aktörer. Folkbiblioteken upptar ofta den största delen av kommunernas kulturbudgetar. När kulturen har svag legitimitet som en obunden kraft bland politiker och kulturbudgeten krymper, drabbas alltså biblioteken liksom övriga kulturaktörer. Ytterst är det medborgarna och den demokratiska offentligheten som drabbas värst.

Ett ytterligare problem gäller lagstiftningen för kommuner och regioner på kulturens område. Det är idag endast frivilligt att bedriva kultur- och fritidspolitik (eller kultur- och bildningspolitik, som det ibland kallas). Här kan det således ske stora försämringar utan några egentliga sanktionsmöjligheter. Det finns inget konsekvent och tydligt skydd i lagen för medborgarnas tillgång till en kulturell välfärd – fastän detta är inskrivet i den allra första grundlagen, regeringsformen.

Den statliga kulturpolitiken bygger enbart på yttrandefriheten som grund. Inga andra grundlagar åberopas. Tryckfrihetsförordningen är dock minst lika viktig för kulturen och biblioteken. Skrivelsen i regeringsformen om kulturell välfärd borde också utgöra en grund för kulturpolitiken. Skrivelsen bör dessutom få en tydligare definition. Med politisk inblandning på kulturens område kan skrivelsen omtolkas för ideologiskt drivna och antidemokratiska syften.

Samtliga dessa punkter är något som Svensk biblioteksförening bör beakta och agera på.

Forskaren Åse Hedemark har påtalat att biblioteksdebatter i medierna väsentligen drivs av personer och aktörer utanför biblioteksväsendet. Det saknas röster inifrån biblioteksvärlden som kan belysa bibliotekens problem och möjligheter. Biblioteken hamnar därför ofta i skottgluggen för riktade kampanjer som skapar den offentliga agendan för biblioteken.

I det nystartade bibliotekarieprogrammet på Södertörns högskola har vi under första terminen ett tema med samhällsperspektiv på biblioteken. En av delkurserna heter ”Bibliotek, politik och samhälle” och studenterna får kunskap om politiska ramverk och offentlig förvaltning samt ta del av aktuell biblioteksdebatt. I examinationen ingår att självständigt formulera en debattartikel, som syftar till att föra bibliotekens talan. Vårt samhälle behöver obundna och säkrade bibliotek med bildade bibliotekarier som inte räds att stå upp för kulturen och för bibliotekens demokratiska uppdrag.

Jag förordar att Svensk biblioteksförening föregår med gott exempel och höjer sin röst i den pågående debatten bland kulturaktörerna.Jag instämmer i problembeskrivningen och ger här exempel på ytterligare problem som behöver åtgärdas skyndsamt.

I tystnaden finns ingen räddning.

 

Replik från Johanna Hansson och Karin Linder, ordförande respektive generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, finns här.