”Ingen vet var open access-jakten slutar”

Forskningsbiblioteken söker sin väg in i framtidens publiceringslandskap mellan faror och möjligheter. Peter Linde, bibliotekarie vid Blekinge tekniska högskolas bibliotek, vill att branschen ska våga följa bösspipan ända fram.

Debatt
25 januari 2017 av Peter Linde
Peter Linde
Peter Linde

Utbildningssektorn blir bara större och större. Läsåret 85/86 fanns det cirka 185 000 antagna studenter på svenska högskolor och universitet. Läsåret 15/16 var den siffran mer än fördubblad. Antalet adjunkter och lektorer ökade samma period procentuellt ännu mer, men antalet bibliotekarier är kvar ungefär på samma nivå som för trettio år sedan. Hur ska man tolka det? Forskningsbiblioteken befinner sig i ett område under stark expansion utan att själva få del av ökningen. I stället är det väl snarare ordet omvandling som präglar biblioteken. Allt fler av våra traditionella uppgifter ändrar karaktär eller krymper kraftigt i betydelse – vad blir det kvar?

1985 började jag jobba på forskningsbibliotek. Då var bibliotekarien fortfarande en person som i någon mån – biblioteket ”achtar, skiöther och försörjer” (SAOB). Då slog man fortfarande analogt i Index Medicus eller Chemical abstracts. Då hände det fortfarande att en forskare knackade på dörren för att få hjälp med en sökning i Dialog eller Data Star. Tjänst i referensdisken var ännu inte ett sömnpiller. Katalogen fanns i en låda med kort. Herregud – det låter verkligen som rena stenåldern! Men så kom Gopher, WAIS och HTTP och 2017 har digitalisering och den pågående realiseringen av open access- och open science tanken gjort att förutsättningarna för arbetet vid forskningsbibliotek helt förändrats.

Ju längre open access (OA) till vetenskapliga publikationer och till forskningsdata drivs ju mer kommer våra arbetsuppgifter att byta skepnad, försvinna eller förnyas. När biblioteket inte längre nödvändigtvis är en fysisk plats är det hög tid att vi tar modet till oss och kikar längs bösspipan och ser med öppna ögon vartåt öppen tillgänglighet siktar. När kulan slutligen landar och hela den gamla publiceringsmodellstjuren faller med ett brak, kommer många att samlas för att få sig en smakbit eller två. Men än är jakten inte riktigt över och ingen vet ju säkert när och hur det slutar. Därför gäller det redan nu att placera sig smart, ha koll på trenderna och inte sitta alltför långt från växlarna.

När jag läser en del av vad som skrivs om forskningsbibliotekarierollen i framtiden, och med utgångspunkten att OA är implementerat, är det några saker som ständigt återkommer. Ett av de hot som nämns är “de stora tidskriftspaketen” som hämmat bibliotekens valmöjligheter, men också ökat tillgången till vetenskapliga tidskrifter på samma bibliotek. Risken finns att de utvecklas till något som ytterligare marginaliserar bibliotekens roll.

Det finns forskare som anser att mellan 90 och 99 procent av genomsnittsbibliotekets tidskrifter och böcker kunde, eller snarare borde, skickas till ett magasin och användandet koncentreras på elektroniskt material. Detta håller på att ske och har redan skett i mångt och mycket i företagsvärlden där man inte sällan har lagt ner sina bibliotek.

Att vågskålen den senare tiden har skiftat från grön OA till gyllene kan innebära en fara för biblioteken eftersom det säkerligen är lockande att ta APC-kostnader från biblioteksbudgeten istället för från forskningsbudgeten. Kan det till och med gå så långt att universiteten lägger ut sina biblioteksfunktioner på entreprenad till Google eller till andra stora medieföretag? Och vad händer med de institutionella arkiven som inte lyckats övertyga forskare att parallellpublicera – har de någon framtid i den gyllene morgondagen?

Mellan 1995 och 2010 sjönk antalet utlånade böcker på amerikanska forskningsbibliotek med hälften. Antalet förfrågningar i referensdisken minskade med 66%. Pekar detta på att Googles, Wikipedias och referensdatabasernas dygnet runt-service är tillräckligt bra för de flesta studenter och forskare och konkurrerar ut den högre kvalitet som biblioteket kan erbjuda?

Biblioteken söker med ljus och lykta efter nya arbetsuppgifter som tex. hantering av forskningsdata, förlagsverksamhet, undervisning, statistikleveranser etc. men samtidigt finns andra aktörer som ser möjligheter inom dessa områden – datacenter, förlag, nya teknikföretag, forskningsplaneringsavdelningar med flera.

Men allt är inte hot och risker. Det finns oändliga möjligheter också. Framför allt poängteras att bibliotekens betydelse kommer att bedömas via servicenivå snarare än via storleken på samlingarna. Mervärdet ligger i digitalisering och tillgängliggörande av unika samlingar.

Men det riktigt stora är nog att uppmärksamheten skiftar från biblioteket till bibliotekarien – det är informationsproffset som är framtidens bibliotek. Bibliotek som inte längre äger sina dokumentsamlingar och inte längre har fysiska böcker är enbart sin personal och deras kompetens. Färre bibliotekarier arbetar med prenumerationer och digitala resurser (delar som rör hantering av databaser, länkservrar etc.). Tjänster som sysslar med dokumentleverans minskar i betydelse. Referensdisken bemannas helt av studenter och de mer komplexa frågorna avhandlas på kontoret av jourhavande bibliotekarie. Bibliotekens roll som inköpare och förvaltare av resurser som tryckt media, söktjänster, katalog, försvinner. Större fokus sätts på tjänster som, exempelvis informations- och mediekompetens, datahanterings- och publiceringsservice.

Lokala repositorier ändrar fokus från att publicera artiklar redan publicerade i tidskrifter till att publicera originalartiklar inklusive granskning, redigering, design och altmetrics. Med rätt teknik, granskningsprocedurer och redaktionsexpertis förutspås bibliotek och lärosäten tillsammans skapa publiceringsplattformar och återta kontrollen över sitt intellektuella kapital. Prenumerationsbudgeten omvandlas och investeras i att utveckla en publiceringsinfrastruktur. Samarbeten mellan fonder, sällskap, regionala aktörer och bibliotek för att stödja och publicera OA ökar. Kooperativa titlar med lågkostnads-medlemskap som inkluderar Article Processing Charges (APC) blir allt vanligare. Innovativa samarbeten mellan bibliotek underlättar fjärrlån och andra tjänster mellan bibliotek i paradigmskiftet mellan prenumerationsmodell och OA.

Tjänster runt OA, vetenskaplig kommunikation och upphovsrätt ökar. Bibliotekariens roll är starkare knuten till att samarbeta med forskare och doktorander för att underlätta open science-kulturens spridnings-, och kvalitetslöften vad gäller publikationer och data. Detta kräver en större kompetens och specialisering.

Digital humaniora växer. Bibliotekarier undervisar och utbildar; utvecklar och stöder text- och data- mining-resurser och förvaltar utrymmen som labb etcetera.

Visst låter det, trots allt, positivt och som en chans för bibliotekarier att höja sin yrkesstatus och gå från servicedepå till att bli en mer integrerad del av forskningen och undervisningen på universiteten. En fullgången OA-implementering lär dock ta ytterligare 20 år men kommer samtidigt att innebära en svårare anpassning och kräva än mer högljudd argumentering för bibliotekens existens än hittills.

Även om bibliotekslokalen blir kvar som en statussymbol på campus kommer själva biblioteket att vara försvunnet 2035. Att akta och sköta samlingar har övergått i att förstå, understödja och medverka till att ny kunskap uppstår, förmedlas, förvaltas och bevaras. Att vara delaktig i de processerna och att kunna navigera i de farvatten som tidigare kallades böcker, artiklar och konferenser men som nu är nanopublikationer eller semantiskt relaterade idéer, länkade och sökbara via datamodeller inbäddade i den (o)strukturerade webben, i den nya sköna värld som ju faktiskt till stor del redan är här, är vad som kommer att krävas.

Peter Linde, Blekinge tekniska högskolas bibliotek