Kontakten mellan utbildning och studenter måste utvecklas

Utbildning.Utmaningarna för de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna är påtagliga och spännande. Ämnesöverskridande samarbeten ger nya möjligheter att utveckla relevansen för professionen – gärna med fler studentaktiva inslag och initiativ, skriver Claes Lennartsson och Åsa Söderlind, Bibliotekshögskolan i Borås.

Debatt
2 oktober 2017 av Claes Lennartsson, sektionschef, och Åsa Söderlind, biträdande sektionschef, Bibliotekshögskolan i Borås
Högskolan
Claes Lennartsson, sektionschef, och Åsa Söderlind, biträdande sektionschef. Foto: Högskolan i Borås

Svar till Stieg Anderssons artikel Studenterna kommer att rädda biblioteksutbildningarna, biblioteksbladet.se den 5 september 2017

Stieg Anderssons artikel berör en rad viktiga frågor kopplat till bibliotekarieprofessionen och bibliotekarieutbildning som vi gärna vill lyfta fram och reflektera kring lite ytterligare. Biblioteksarbete och det professionsfält våra utbildningar och vår forskning relaterar till är mångfasetterat och har hög grad av komplexitet. Biblioteken skall utgöra mötesplatser och arenor för kunskap, utbildning och kulturupplevelser. De skall vara en av samhällets garanter för jämlik tillgång till information, litteratur och andra medier, analoga som digitala. De skall serva studenter och forskare, liksom barn och unga, eller vem som helst som önskar ta del av dess utbud. Biblioteksfältet omfattar också allt från ett filialbibliotek i Vårby gård till ett högskolebibliotek vid Chalmers, ett skolbibliotek i Örnsköldsvik, eller ett specialbibliotek på Patent- och registreringsverket. Som en av få samhällsinstitutioner är biblioteken också till helt övervägande del öppna för alla och dess utbud gratis tillgängligt. Från och till blir bibliotekens centrala roll i samhällsbygget extra synlig, även i offentlig debatt. Vad ska biblioteket egentligen innehålla och erbjuda och vem eller vad påverkar och kontrollerar utbudet? Hur kan bibliotek bli verkliga arenor för alla? Att dilemman uppstår är oundvikligt.

Lyfter vi blicken något kan vi även se en sedan länge framväxande breddning av professionsfältet, illustrerad av att till exempel informationsspecialister eller informationsarkitekter är verksamma också i andra organisationer än bibliotek, inom både offentlig och privat sektor. Behov av nya specialistkunskaper inom området sammanhänger förstås med olika samhällsförändringar, inte minst digitaliseringen med tillhörande juridiska och politiska ramverk. Det är ganska uppenbart att det ställs stora krav på den utbildning som skall förbereda för ett verksamhetsfält med sådan bredd och komplexitet.

Förväntningarna på bibliotekarieutbildningarna är också både höga och olikartade. Allt från mer ”traditionella” kunskaper som litteraturkännedom och hur man bemöter och vägleder användare i biblioteket eller arbetar läsfrämjande, till fördjupade IT- och systemkunskaper kan efterfrågas, liksom kunskaper inom datahantering, bibliometri och e-publicering. Bibliotekarier förväntas också vara samhällsorienterade och allmänbildade, och de bör vara framåtblickande och innovativa i dialog med närsamhället de verkar i. Ibland kan osäkerheten kring den egna specifika kompetensen vara stor. Biblioteksverksamhet utvecklas ju i samspel med användare, och gränserna kan vara vida för vad bibliotekets lokaler fylls med, i form av medieutbud och verksamhet. Uppgifter från fältet om att det finns bibliotek som inte anställer just bibliotekarier utan personer med helt andra yrkesutbildningar kan vara utmanande och förbryllande, men speglar egentligen bara verksamhetens komplexitet. Sammantaget, variationen i vad ett bibliotekariearbete kan innebära gör också att behovet av fördjupade kunskaper inom olika områden uppstår.

Vid Högskolan i Borås försöker vi sedan länge möta dessa mångfacetterade behov och förväntningar på olika sätt. En tydlig utveckling har skett från yrkesutbildning till en vetenskapligt förankrad akademisk utbildning, som också är forskningsförberedande. Numera finns kandidatutbildning, utbildning på avancerad nivå, och även forskarutbildning inom ämnet biblioteks- och informationsvetenskap. Just akademiseringen av bibliotekarieutbildningen och forskningen inom ämnet har, menar vi, varit och är viktig för både kunskapsutveckling och professionalisering inom området. Vid Högskolan i Borås erbjuds också ett utbud av fristående kurser som syftar till att svara mot kompetensutvecklingsbehov hos redan yrkesverksamma. Slutligen erbjuder vi uppdragsutbildningar där det finns möjlighet att anpassa innehåll utifrån de särskilda önskemål som kan finnas.

Under utbildningens gång är det inte ovanligt att studenter känner osäkerhet om vad bibliotekarieprofessionens kunskapsbas egentligen består av och vad den egna specialistkunskapen kommer att bli. När utbildningen närmar sig sitt avslut brukar dock en del pusselbitar ha fallit på plats, men det är ju först i en faktisk yrkesroll som de förvärvade kunskaperna sätts i spel. De utmaningar som har beskrivits ovan kan dock peka på behov av mer ämnesöverskridande samarbeten, till exempel mellan biblioteks- och informationsvetenskap, pedagogik, litteraturvetenskap, informatik och datavetenskap. Vid Högskolan i Borås pågår arbete för att möta dessa utmaningar genom samverkan, i syfte att utveckla nya professionsrelevanta kurser och program.

En fråga som Anderssons artikel särskilt lyfter fram är behovet av arenor för kommunikation och kunskapsutbyte mellan utbildningarna och professionsfältet, särskilt då förstärkta och utökade kontakter mellan studenter och professionsfält. Det är helt centralt att sådana finns för att den akademiskt förankrade utbildningen skall kunna utvecklas och hålla sig relevant på det sätt som krävs. Inom ramen för våra utbildningar här vid Bibliotekshögskolan arbetar vi med olika metoder för att åstadkomma detta, till exempel genom mentorsprogram, fältstudiekurser, studiebesök och gästlärare med yrkeserfarenhet. Som ytterligare exempel på redan etablerade forum kan nämnas programråd, där både externa deltagare, lärarrepresentanter och studenter delar. Tillsammans med övriga biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningar i landet medverkar också våra forskare och lärare årligen på ett stort antal seminarier, konferenser, utbildningsdagar och nätverksträffar, inte sällan tillsammans med professionsföreträdare.

Vi menar inte att bibliotekarieutbildningarna är så illa ute att de behöver räddas, även om en del av de tendenser som Andersson pekar på utgör påtagliga utmaningar. Däremot är vi eniga om att kontaktytorna mellan utbildning, studenterna och professionen behöver fortsätta att utvecklas för att ge bästa möjliga förutsättningar att svara mot de förväntningar som både studenter och professionsföreträdare har. Det är viktigt att tala om vem som ska bidra med vad i studentens utveckling inför och under sitt yrkesliv, och vi bör tala om det tillsammans. Återigen och avslutningsvis välkomnar vi därför nya intressanta initiativ för att uppnå detta och ser fram emot fortsatta samtal i olika forum kring idéer, synpunkter och konkreta förslag.

För ledningen vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås

Claes Lennartsson, sektionschef

Åsa Söderlind, biträdande sektionschef