Om nyttan av litteraturen

Ledare
21 december 2016 av Annika Persson
Annika Persson. Foto: Sandra Johnson

Ordet läsfrämjande väcker kanske lika många olika känslor som det finns läsare. Själv åker jag tidsmaskin till Bokmässan 2001 – till det subversiva förlaget Vertigos monter där värdarna bar tröjor med texten ”Läsrörelsen suger hästballe”. Runt i gångarna och på kaféerna möttes mässbesökare av flyers som beskrev hur Läsrörelsen ”stödd av hovet, staten och kapitalet” idkade ”välgörenhet” gentemot arbetarklassen. Vertigo anklagade dem för att väja för politiken, för att inte komma med några förslag om realpolitiska åtgärder som att stoppa biblioteksnedläggningar, ge mer resurser till skolan  eller kräva satsningar på arbetsplatsbibliotek.

Sedan dess har de sociala och ekonomiska skillnaderna i vårt land bara ökat. Det har lagts ner fler bibliotek. Och enligt PISA-mätningarna åtminstone fram till 2012 har svenska elevers läsförståelse stadigt sjunkit jämfört med andra OECD-länder sedan 2000.

När vi skickar den här tidningen till tryck har siffrorna från den senaste PISA-mätningen inte kommit, så vi vet inte om den dystra trenden för svensk läsförståelse har vänt. Men vi vet att förstasidan på regeringens webbplats rymmer en högt placerad banner där det står ”Hela Sverige läser med barnen”. Att höstlov blev läslov. Att en särskild läsdelegation har bildats. Vi vet att regeringen utökar satsningarna på Bokstart, där biblioteket kommer hem till nyblivna familjer och inspirerar bebisarna och deras föräldrar till läsning, och Läslyftet, en fortbildningssatsning i skolan som nu också kommer att omfatta skolbibliotekarier.

För politikerna handlar den här frågan nu om att få de unga att bli läskompetenta nog att kunna tillgodogöra sig utbildning. Eller för den delen klara sina jobb.

I Kulturrådets kunskapssammanställning Med läsning som mål (2015) framgår det att barn från socioekonomiskt svaga miljöer generellt sett läser mindre för nöjes skull än barn från mer priviligierade klasser. Att högutbildade läser mer än lågutbildade. Och flera studier pekar på den fria läsningen som en biljett till en klassresa.

På mässan 2001 fnös Vertigos förläggare Carl-Michael Edenborg över idén om litteraturens nytta. ”Läsrörelsens syn är att böcker ska göra samhällsmedborgarna bättre och barnen ska läsa för att sluta svära. Men är det någonstans jag lärt mig begå olagligheter och svära är det fan i mig i litteraturen”, sa han senare till Sydsvenskan.

Nu handlar det om mer än att sluta svära. Nu handlar det om att fixa framtiden. Då behöver vi kanske både en realpolitik som minskar klyftorna och varenda aktör som vill verka läsfrämjande. Och varför skulle inte också den subversiva litteraturen kunna låna sig till att möjliggöra en och annan klassresa?