Vi ses i Göteborg – trots allt

Bokmässa i Göteborg och uppemot hundra tusen personer kommer som vanligt att trampa runt bland montrarna och grovt räknat gå att dela upp i två kategorier: De som det tittas på, och vi andra som tittar.

Ledare
27 september 2017 av Thord Eriksson

Evenemangets betydelse är en påminnelse om att Sverige är ett land med en så liten offentlighet att alla berörda förväntar sig att mässan ska kännas som … tja, ett Almedalen fast med mer kultur och fulare arkitektur.

Både Bokmässan och Almedalen har utvecklats till institutionaliserade arenor, närmast att betrakta som utskott från något slags myndighet för offentligt samtal.

Värdet av evenemangen förväntas bestå i att de för människor samman, bidrar till dialog. När en tidning med rötter i den mest extrema ytterkantshögern är på plats, påstås det till och med att det bjuds tillfälle att ta debatten.

Men, handen på hjärtat, vem tar egentligen debatten på Bokmässan? Vem pratar in i mörkret om rasideologi med Nya Tider, när så få annars ens ids ta upp Sveriges stängda gränser och inskränkta rätt att söka asyl med Stefan Löfven?

På Svenska Mässans golv i slutet av vecka 39 är ytterst få inställda på att säga eller göra något som är verkligt obekvämt. De flesta av oss åker dit för att ha trevligt.

Det är naturligtvis inget fel med den ambitionen, men diskrepansen mellan mässans anspråk och rykte och dess verkliga utfall, får mig ändå att skriva den här texten.

Mässans ledning tar nog lätt på invändningarna så länge det etablerade konceptet är en sådan helgjuten framgångsfaktor. År 2016 omsatte arrangören Bok & Bibliotek i Norden AB – som även ligger bakom bland annat Mediedagarna i Göteborg, MEG, som i år äger rum i anslutning till mässan – totalt 75 miljoner kronor och hade en nätt rörelsemarginal på nästan 15 procent.

Siffrorna sätter föreställningen om att det inte går att tjäna pengar på kultur på skam.

De visar också att det borde finnas utrymme att ge Bokmässan den konkurrens som behövs för att göra dess position mer rimlig.

Förutsättningarna för fortlevnad borde alltså vara hyggliga för de nya arrangemang som i år äger rum som reaktion på Nya Tiders närvaro.

Nykomlingarna välkomnas till och med av Bokmässans vd Maria Källsson.

Om hon gör det av självinsikt eller artighet vet jag inte, men jag är övertygad om att mässans brutna dominans kommer att visa sig vara en god nyhet för oss alla.

Så vi ses i Göteborg.

Trots allt.