Rysare i biblioteksmiljö

Ny bok. Nu kommer boken för dig som inte kan få nog av ­katalogisering, referenssamtal eller slagsmål framför informationsdisken. Almedalsbibliotekets Maja Markhouss romandebuterar med Personalen visar vägen.

2 mars 2018 av Annika Persson
personalenvisarvägen
Personalen visar vägen är skriven av Maja Markhouss. Illustration: Louise Bååth.

Bibliotekspersonal överallt kommer att känna igen sig när huvudpersonen Kajsa i Almedalsbibliotekets lånedisk böjer sig krokig för besökare som saknar någon självhjälpsbok, inte kan läsa e-boken i sin mobil eller vill skriva ut sina flygbiljetter till Thailand. Men Personalen visar vägen är också ett slags thriller där värdefulla böcker försvinner och mörka hot materialiseras i Kungliga bibliotekets vindlande magasin.

Bibliotekarien Maja Markhouss skriver bibliotekshumor med debattkvaliteter.

– Jag har velat skriva om en bibliotekaries vardag jättelänge. Boken skulle heta Mina drömmars bibliotek (i betydelsen nattliga drömmar). Både jag och mina kollegor har ju drömt om vår arbetsplats. Sen var det en skrivarkurs som satte i gång det här projektet på allvar.

Maja Markhouss. Foto: Hasse Kruse.
Maja Markhouss. Foto: Hasse Kruse.

Du porträtterar dina egna arbetsplatser, KB och Almedalsbiblioteket. Vågar du gå till jobbet nu?

– Ja, det vågar jag. Det är ju inte så många som har hunnit läsa än, he he.

– Det är klart att jag kunde ha bytt ut ­namnen på biblioteken, men de som är insatta skulle ändå känna igen miljöerna. Och det finns ju folkbildningsambitioner med boken. Jag har velat visa hur det är på bibliotek även om jag ju överdriver för att det ska bli roligt. Miljön på KB känner ju till exempel inte många till, eller hur det fungerar med plikt­leveranser.

Vad har varit svårt?

– Det svåra har varit att jag har velat visa så mycket. Jag har velat få med alla aspekter av bibliotek så på slutet fick jag kasta in två kapitel som inte är på bibliotek, bara för att lätta upp det. Det kan ju bli lite för mycket katalogisering.

Är det en bra tid att vara bibliotekarie? 

– Det är nog både ock. Å ena sidan har vi fått ett utökat uppdrag på flera ­fronter, både när det gäller läsfrämjande och ­demokratiuppdraget. Och det är roligt att det finns en roll att ta. Det jobbiga är att det ofta inte motsvaras i resurser. Vi försöker göra så gott vi kan för att tillmötesgå ­förväntningarna, men det är ett stort jobb att vara uppdaterad både på teknik och innehåll.

Ur personalen visar vägen av Maja Markhouss:

Huvudpersonen Kajsa har lämnat katalogiseringen på Kungliga biblioteket i Stockholm för informationsdisken i pittoreska Visby. Hon anstränger sig för att se vänlig och serviceinriktad ut, precis som konsulten på bemötandekursen föreskrivit.

– Pffh, fnyste kvinnan, så det kom lite spott på Kajsas almanacka. Jag har nu fått fel bok för andra gången! Jag har beställt del två av ”Bayerische Literaturgeschichte in ausgewählten Beispielen” men har fått del ett igen! Jag har ju redan haft ”Mittelalter”!

Kvinnan var i 60-årsåldern med det stålgrå håret i en kort lättskött frisyr och glasögonen långt ner på nästippen.

Kajsa placerade henne snabbt i facket ”feministforskare som har hållit på med sin avhandling i åratal”. Eftersom kvinnan redan var missnöjd med servicen och avogt inställd gällde det att försöka vända på steken genom att vara extra vänlig och professionell. Eller så kunde man upplysa kunden om att det var hon som hade fel.

– Nu ser jag att det faktiskt är du själv som har beställt i LIBRIS, sa Kajsa efter att ha konsulterat datorn. Vi har svarat dig tidigare att del två bara finns som läsesalslån på KB så vi kan inte fjärrlåna den. Om du ändå beställer del ett kan vi ju inte ifrågasätta att det är boken du önskar.

– Då måste det vara fel på ert system, för jag har beställt del två, vidhöll kvinnan trotsigt och spottade ännu en gång men nu hann Kajsa rycka undan sin bok.

”Släktforskaren” dök nu upp och trängde sig förbi kvinnan och hojtade med hög och gäll röst.

– Nu har filmen hakat upp sig igen, det går inte att rulla fram! Kan du komma och hjälpa mig?

Släktforskaren var en rask man i 70-årsåldern med keps och en av de flitigaste användarna av bibliotekets mikrofilmsläsare.

Han kom regelbundet varje tisdag eftermiddag, och gick metodiskt igenom de lokala tidningarna mellan åren 1952–1967. Han var en vänlig man som alltid bytte några ord med Kajsa, men som blev lite irriterad när apparaturen var ur funktion. Vilket oftast berodde på hans benägenhet att spola filmrullen baklänges så att det blev spegelvänt.

Innan hon hann svara och be honom vänta en stund tills hon var klar med ärendet hon höll på med, hade feministforskaren huggit tag i mannens skjortärm.

– Du kan väl inte bara komma här och tränga dig före när du ser att bibliotekarien är upptagen? väste kvinnan.

Det är typiskt män, ni tror alltid att ni är viktigast i världen.

Så bråttom är det väl inte med din lokalhistoriska forskning! Du har ju suttit här och vevat på den där stenåldersmaskinen sen Hedenhös!

– Nä, men du måste verkligen ha bråttom! genmälde mannen. Hur länge har du hållit
på med din Grupp 8-forskning? Du började någon gång på sjuttiotalet, va? Vi på landet har faktiskt rätt till biblioteksservice också! För såvitt jag vet är det inte bara ni kulturtanter i innerstan som betalar skatt. Eller det gör ni väl inte heller, förresten.

– Anklagar du mig för att vara skattesmitare, din bonnslusk? Nä, nu!

Smack! Kvinnan hade fått in en välriktad höger mot mannens näsa.

– Blodvite! Blodvite! jämrade sig mannen. Han tog två gula öronproppar ur burken som stod på disken och stoppade upp i näsborren för att stoppa blodflödet. När han tittade upp och insåg att kvinnan inte alls var ångerfull utan stod och hånflinade, blev den annars så blide mannen förblindad av vrede. Nockad av en kvinna! Och med stödstrumpor till på köpet! Han flög upp och tog struptag på henne och strax låg de i en sprattlande och sparkande hög på golvet.

Det var slutet på vårterminen och de unga studenterna var stressade över sluttentor och examensuppsatser. Kvinnor i karriären var på jakt efter böcker om den senaste trenddieten, lätta yogaövningar och coachande ledarskap. Pigga nyblivna pensionärer ville ha hjälp med att ladda ned den senaste deckaren av Håkan Nesser till sina Ipads. Stressade småbarnsföräldrar letade efter böcker om pedagogisk potträning och hur man fick tillbaka sexlusten.

– Jag hittar inte en bok, den ska stå på hyllan, varför gör den inte det då? frågade en förnumstig ung man med glest hakskägg.

– Varför kommer det inte någon utskrift? frågade en annan man, dock utan skägg. Jag har ju loggat in?

– Do you have wifi? frågade en tillfällig amerikansk kryssningsturist.

– Where is my wifie? frågade en förvirrad äldre engelsman.

– Varför får man inget bygglov här? frågade en entreprenör i besöksnäringen.

– Hur många vikingar exakt fanns det i Visby i juli 1288? frågade en skolklass.

– Varför skriker småbarnen så mycket här? undrade en medelålders kvinna.

Kajsa kände hur det tillkämpade lugnet rann som en porlande bäck ut ur hennes kropp. Samma frågor, dag ut och dag in. Eller en del handlade i alla fall inte alls om det hon egentligen var utbildad för – litteratur- och referensfrågor.

Samma urskuldande svar som hon fick ge. Jo, det är lite krångligt, och man får logga in många gånger, haha. Men nu kom pappret ut i alla fall! Var kan boken vara? Ja, vaaar kan boken vaijja?

Hon började sakta tappa greppet om situationen och hela sin existentiella tillvaro. Varför låg det två människor på golvet och slogs? Varför stod hon bakom en disk och svarade på dumma frågor? Varför fanns hon egentligen?

Vad var meningen med livet? Eller bibliotek för den delen?

Text: Maja Markhouss