Samtal om bokens plats på biblioteket

LITTERATUR.Vad händer med läsningen när biblioteken i första hand blir en plats som erbjuder kopiatorier, svenskkunskaper och tillgång till internet? Tre författare möts i ett samtal om bibliotekens framtida roll.

11 oktober 2019 av Anneli Jordahl
Anneli Jordahl samtalar om bibliotekens roll i framtiden med författarna Magnus Cadier och Balsam Karam. Foto: Johan Bergmark

 Det är inte längre genom litterära djup som biblioteken ger näring till ­demokratin, utan med svenskkunskaper, kopiatorer och tillgång till internet. Men vad händer med läsningen? Anneli Jordahl möter Magnus Cadier och Balsam Karam, skönlitterära författare som jobbar på bibliotek.

Anneli Jordahl: Jag lyssnade på dig, Balsam, på Rädda biblioteken-­demonstrationen på Sergels torg. I ditt tal sa du att din arbetsdag handlade om samhällsinformation, språkinlärning, läxhjälp, internethjälp. Har skönlitteraturen någon plats på era bibliotek?

Balsam Karam. Foto: Johan Bergmark

Balsam Karam: På Rinkeby bibliotek där jag jobbar är jag framför allt barnbibliotekarie. Där handlar det inte så mycket om att tillgängliggöra mångfalden av romaner, lyrik, smala böcker och inte smala böcker. Det handlar mer om exempelvis utskrifter och annat datorstöd. Det måste vi hjälpa till med. Folk har inte skrivare hemma. Men det kommer en tid då besökarna vill låna böckerna, då ska de finnas där. De vill ha fantasy och klassiker. De vill ha dem på flera språk, i flera delar. Det ska finnas på lätt svenska. Skönlitteraturen är absolut inte den största delen i min yrkesvardag. Men inför sommaren, då lånas romanerna ut.

Magnus Cadier: Det är samma sak hos oss i Skurup där jag arbetar med äldre barn och vuxna. Vi kopierar, hjälper till med utskrifter och bankärenden. Skönlitteraturen finns i ­bakgrunden. Jag blir ofta förvånad över det som återlämnas, där finns lyriken. Det är låntagare jag inte märker av i mitt jobb för de sköter sig själva. Däremot får jag frågor där jag måste plocka fram min beläsenhet. Svårast är när någon kommer och lägger fram en bok som jag inte har läst och säger: ”Jag vill ha en exakt likadan som den här.” Då får man försöka luska. Berätta om boken! Man kollar ämnesord på sök. Jag måste ha läst mycket, och kunna vårt eget bestånd.

Anneli: Har ni läst litteraturvetenskap?

Magnus: Jag har läst litteraturvetenskap, men det ingick inte på bibliotekshögskolan.

Balsam: Jag har inte pluggat på bibliotekshögskolan. Jag är litteraturvetare och har en konstnärlig utbildning. Litteraturvetenskapen är inte det viktigaste i arbetet, utan att tillgängliggöra informationen så att låntagaren kan komma åt den. Men så klart är det något fint i mötet. Eftersom jag är en storläsare av olika typer av skönlitteratur har jag kunnat säga till en låntagare: ”Den där boken tyckte inte jag om.” Det skapar en närhet.

Anneli: ”Mitt livs bibliotekarie” är en smått sentimental och mycket livaktig genre för författare. Jag växte delvis upp i byn Alstad utanför Trelleborg. Där fanns en pytteliten filial i en källare till ålderdomshemmet.

Magnus: Jag har varit där.

Anneli: Va!

Magnus Cadier. Foto: Johan Bergmark

Magnus: När jag var bibliotekarie i ­Trelleborg. Då jobbade Karin Andersson.

Anneli: Otroligt, det är hon! Karin Andersson noterade min maniska läshunger. Hon bad mig sitta med och assistera när hon beställde nya böcker från huvudbiblioteket i Trelleborg. Jag var fjorton år och jag vill påstå att det var första anhalten på vägen att bli litteraturkritiker och författare. Har ni liknande historier?

Magnus: Jag är uppvuxen i Kumla kyrkby utanför Sala i Västmanland. På filialen jobbade Agneta, lånekorten var ljusblå och jag hade nummer 184. Först läste jag allt som fanns på barnavdelningens hylla. När det var klart sa Agneta: ”Du får låna på vuxensidan.” Det var stort. Sedan kom bibliotekarien Christina Svensson från Sala stadsbibliotek, med sin ­kollega Lillemor, och bokpratade i vårt klassrum. Det var så fantastiskt att sitta och lyssna när de berättade och läste högt ur böcker. Så fick vi låna böckerna. När jag själv utbildat mig till bibliotekarie åkte jag ut i skolor och bokpratade. Då mindes jag Christina Svensson och tänkte att det hon gjorde för mig gör jag för andra barn. Så träffade jag Christina på en förlagsdag på BTJ. Fint att vi möttes igen efter trettio år.

Balsam: Jag bodde i Västerås från tio till tjugo-årsåldern och närmaste biblioteket var en filial i Skiljebo. Hela somrarna tillbringade jag på biblioteket. Det luktade verkligen bibliotek, extra unket på somrarna. Jag plöjde, läste mycket för nöje. Det som var viktigt med just det biblioteket var att det bejakade andra sidor hos mig. De hade vårsalong och som trettonåring hade jag stora planer på att bli målerikonstnär. Jag målade faktiskt ganska bra och min tavla fick hänga där. Det gjorde att jag fick ett starkare band till biblioteket än en vanlig besökare.

Anneli: Vad säger ni till dem som tycker att skönlitteraturen är billig och mer tillgänglig i dag och därför inte längre lika viktig på biblioteken?

Magnus: Ska man bara läsa de böcker som är billiga att köpa blir utbudet ganska snävt. Även om böckerna kostade en krona styck skulle ingen vilja ha alla hemma, men på biblioteket finns de. Finns det inte hos oss kan vi fjärrlåna från annat bibliotek. Allt från klassiker, till bortglömda böcker som någon läste som barn och som är utgallrade för länge sedan och bara finns på Umeå depåbibliotek.

Balsam: När det kommer skolungdomar till oss och behöver källor till sina arbeten så vill de gärna ha just böcker. Tillgängligheten blir en demokratisk fråga. Och den tryckta boken har en fördel. Texten är alltid beroende av sin form och i ljudböcker och e-böcker går formen förlorad. I exempelvis lyrik är det viktigt hur orden är placerade på sidan.

Anneli: Internationella biblioteket i ­Stockholm är hotat (och har efter intervjun stängt inför flytt, reds anm). I Sölvesborg vill SD att mindre skattepengar ska gå till böcker på andra språk än svenska. Vad tycker ni?

Magnus: Jag blir arg, och ledsen. Att ha ­tillgång till sitt eget språk är oerhört viktigt. Vi köper mycket böcker på andra språk i kommunbiblioteken. Det är varje människas rätt att möta sitt språk på biblioteket.

Balsam: Det finns ingen trovärdighet i ett ­sådant förslag. Det är ett populistiskt ­utspel för att hävda någon överhöghet kring ­svenskan. Vi har fem minoritetsspråk i Sverige så redan där är resonemanget dött. Viktigt att det finns nya böcker, till exempel på kurdiska. Kan man sitt modersmål har man lättare att lära sig andra språk.

Anneli Jordahl, Magnus Cadier och Balsam Karam. Foto: Johan Bergmark

Anneli: Om jag hade varit fjorton år och ­läshungrig i dag – hade ni haft tid med mig? Som Karin Andersson hade.

Magnus: Ja, utifrån hur det är att jobba i Skurup just nu. Ofta finns det ett slags lugn i lokalen, men det uppstår stress om någon ska ha en utskrift och datorn krånglar. Vi är två personer på golvet hela tiden. Vi kanske inte kan sitta ner och ha ett samtal, men vi kan möta någon. Nyligen fick jag frågan om en bok med klanmönster på skotska kiltar. Besökaren använde helt andra ord och jag fick själv komma fram till att han faktiskt menade klanmönster till kiltar. Så lyckades jag hitta en bok och en länk. Han blev väldigt nöjd.

Balsam: Jag svarar detsamma. Men det finns en förändring också i fjortonåringarnas vardag. Hur mycket tid har de? De har så många läxor. Och hur mycket värderar samhället och skolan skönlitterärt läsande? De goda läsarna sköter sig själva, det finns appar till hjälp som gör ­bibliotekariens jobb, till en början.
Men sedan märker man att de vill ha kontakt.
Jag känner igen namn, ansikten, vi pratar lite. Biblioteket som plats har blivit viktig. Vi har torsdagschill dit man kan komma och ­prata med bibliotekarien och delta i ­aktiviteter, som pyssel eller boktips.

Anneli: Över en miljon svenskar har inte ­internet, många är äldre människor. Hur hittar de skönlitteraturen?

Magnus: Vi hjälper dem som har svårt att gå och inte ser tillräckligt. De önskar sig ”inte för mycket blod i deckarna” eller ”inte för många personer att hålla reda på”.

Anneli Jordahl. Foto: Johan Bergmark

Balsam: Det pågår mycket ­neddragningar vad gäller att tillgängliggöra böcker för personer som inte kan komma till biblioteket. Det sparas in på uppsökande verksamhet med ljudböcker, storstilta böcker.

Anneli: Jag har burits fram genom livet av filialer på landsbygden, bokbussar och ­stadsdelsbibliotek. Hade ni blivit författare om ni inte haft tillgång till bibliotek under uppväxten?

Balsam: Nej, eftersom skrivande till nittio procent handlar om läsande för mig. Därför är det så viktigt att ha det tillgängligt. Köper man på nätet vet man vad man vill ha, men går man in på ett bibliotek kan man bläddra och låta sig fångas av något nytt. Jag läste irländsk lyrik och förstod nästan ingenting, men det behövde jag ju inte redovisa för någon.

Anneli: Jag satt här på stadsbiblioteket och arbetade. Bredvid mig stod en antologi om Ellen Key. Den där trista tanten, tänkte jag, bläddrade och blev fast. Så romandebuterade jag med en bok om Ellen Key. Varje gång jag går ut från ett bibliotek har mitt tänkande flyttats fram ett par steg.

Magnus: Jag hade aldrig blivit författare utan bibliotek, det vet jag. Läsandet är min författarskola. Varje dag hittar jag böcker som gör mig nyfiken. En vanlig eftermiddag ser jag någon man gå runt med en kundkorg och fylla den med fem–tio böcker. Jag slås ofta av vilket stort litteraturintresse det finns. Många av våra besökare läser mer än jag. Jag måste ju jobba.

Anneli: Välgjorda teveserier framstår internationellt sett som den nya episka romanen. Skymmer de skönlitteraturen?

Balsam: Populära serier baseras ­nästan ­alltid på en bok. Det finns en levande ­diskussion där boken, förlagan, blir viktig. Som när ­Cirkeln blev film, då ville folk också läsa böckerna. Hunger games är en super­populär bok som sedan blev filmer. Game of thrones är baserad på böcker som läses enormt mycket. Jag tycker själv att mobilen stör koncentrationen mer än något annat. Det har blivit ett tic, att jag behöver kolla den. Man ser nästan aldrig någon sitta med en bok på tunnelbanan.

Anneli: Många författare är bibliotekarier. Är det en bra kombination?

Balsam: När jag möter låntagare kan det nära skrivandet. Att höra berättelser, ha ett socialt yrke är viktigt för mig. Sedan kan jag gå in i ensamheten som krävs för skrivandet. Men det är svårt att hinna läsa och jobba samtidigt.

Magnus: Nu efter tjugo år i yrket är det två identiteter som möts i mig. Författaren och bibliotekarien. Biblioteksyrket är något jag kan ha tillsammans med författandet. Men helst inte på heltid.

Foto: Johan Bergmark