Satsar på samiska

Så gjorde vi. Biblioteket i Arvidsjaur ville göra något för att stärka det samiska språket. Det blev flera saker. Samisk temavecka, en ny Sápmiavdelning och samisk släktforskning. Hela våren pågår det samiska språkcaféet Giella-café som ska vara ett tryggt rum att tala ett språk som tystats.

4 april 2018 av Lotta Reberg
Den samiska veckan innehöll bland annat filmvisningar och skolbesök på samiska. BiblIoteket i Arvidsjaur fortsätter under våren med släktforskning och språkcafé. Foto: Mariann Lörstrand Kristina Sandström.
Den samiska veckan innehöll bland annat filmvisningar och skolbesök på samiska. BiblIoteket i Arvidsjaur fortsätter under våren med släktforskning och språkcafé. Foto: Mariann Lörstrand Kristina Sandström.

– Att inte fler pratar samiska har med våra historiska ärr att göra. Förr i tiden var det förbjudet att prata samiska i skolan. Så en hel generation har gått miste om chansen att upprätthålla sitt eget språk och inte heller kunnat föra det vidare till nästa generation, säger Tina Boström som är biblioteksassistent i Arvidsjaur.

Biblioteket här ville göra något för att stärka både den samiska stoltheten och användningen av språket och tillsammans med en samisk koordinator genomförde de i januari en samisk vecka som också blev start för ett längre åtagande. Bland annat startade Giella-café, ett samiskt språkcafé där deltagarna ska kunna komma över tröskeln att våga prata samiska med varandra, även om deras samiska är knagglig.

Samiska språk

  • I Sverige talas nord­samiska, lulesamiska, pitesamiska, sydsamiska och umesamiska. Gränserna mellan varieteterna förändras gradvis.
  • 15 000–17 000 av alla samer talar nordsamiska, Cirka 5 000 av dem bor i Sverige.
  • I början av 1900-talet tvångsförflyttades nordsamer till lulesamiska och sydsamiska områden. I dag är språkgränserna mer teoretiska eftersom vi flyttar mer.

Källa: www.samer.se

§5

Bibliotekslagen säger att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på de ­nationella minoritetsspråken.

– Tyvärr är den ofta det, säger Tina -Boström. Men det är stor skillnad i inställning. I dag är de unga nyfikna och stolta över sitt ursprung.

Av de 80 000 samer som finns i Sápmi (eller Sameland) bor cirka 20 000 i Sverige. Hur många av dem talar samiska? 

– Det finns ingen exakt siffra för dem som bor i Sverige. Men av de 80 000 är det ungefär 20 000 som kan tala samiska. Det får inte bli ett språk som faller i glömska, säger Tina Boström.

Avsparken för Giellacafé var föreläsningen Språkspärrar med Sylvia Sparrock från Sametingets språkcentrum. Vad menas med språkspärrar?

– Det handlar om hur man ska våga prata samiska. Det är ett rätt svårt språk att erövra, eftersom det tillhör en helt annan språkstam än svenskan. Dessutom talas det fem olika dialekter eller varieteter inom samiskan i Sverige. I Arvidsjaur är umesamiska den traditionella dialekten. Men jag är från Jokkmokk så mina varieteter är nordsamiska och lulesamiska. Vi förstår varandra i alla fall, man kan jämföra det med hur danska, norska och svenska förhåller sig till varandra. Och Giellacafé ska var ett tryggt rum att prata i oavsett förkunskaper.

Giellacafé är bara en av flera punkter i projektet Biejvieh som betyder ”dagarna” på umesamiska och är samlingsnamnet för aktiviteterna under den samiska veckan i januari. Projektet startade biblioteket redan för två år sedan tillsammans med en samisk koordinator.  Men då i mindre skala, i år var aktiviteterna fler och större.

Vad har ni gjort mer under Biejvieh?

– Vi har bland annat tagit emot skolklasser. Årskurs tre har fått en övergripande information om samer av mig och den samiska -koordinatorn, medan årskurs sex ville ha ett mer djupgående tema om den samiska kulturen. Så de har fått ta del av hur renskötseln fungerar.

– Så har vi haft invigning och visning av vår nya Sápmiavdelning med samiska seniorer. Sedan visades Mumintrollet på nordsamiska på bio i Medborgarhuset. Det var också en radiobio om Anna-Maria Blind, den första samen på Dramaten. Man kunde även se en utställning om Karin Stenberg som var en pionjär inom den samiska föreningsrörelsen. Och så har vi hängt upp konst av samiska barn.

Några av era programpunkter fortsätter under våren. Vilka är det?

– Förutom Giellacafé så har vi startat en samisk släktforskningscirkel i samarbete med en samisk koordinator och Arvidsjaurs sameförening och Arvidsjaurs släktforskarförening. Tillsammans med erfarna släktforskare får man en gång i veckan söka sina samiska rötter. Och det är fler än man tror som har det.

Hur har ni finansierat aktiviteterna?

– Vi talade om det häromdagen och det har faktiskt inte gått på mer än 10 000 kronor. Den stora kostnaden har varit affischer.

Vad har varit bra och vad har varit dåligt? Vilka erfarenheter tar ni med er till nästa år?

– Det mest positiva är det stora intresset som finns. Att det är så många som vill veta mer om samer och som vill komma över språkspärrarna. När jag funderar över framtiden tänker jag på min lilla dotter. Hon kommer att få lära sig mer om den samiska kulturen än vad tidigare generationer har fått. Men det som skrämmer mig är omvärldens okunskap, jag hoppas att min dotter och jämnåriga inte kommer att möta den okunskapen ute i samhället. Där har biblioteken en viktig roll – i att lyfta fram de nationella minoriteterna. Det vi har lärt oss efter årets Biejvieh är att vi ska ta in fler aktörer. Och vi har redan fått förfrågningar. Nu när vi arbetade fram årets program var vi bara tre personer. Min chef, den samiska koordinatorn och jag. Vi behöver vara fler.