Debatt: Läromedelsförfattarnas analys brister

Begagnatmarknaden bär inte skulden för krisen för svensk kurslitteratur. Läromedelsförlagen måste erbjuda en bra betallösning för e-böcker, skriver Lars Iselid, forskningsbibliotekarie, i ett svar på Per Kornhalls förslag som han kallar för konstgjord andning.

Per Kornhall, ordförande för Läromedelsförfattarna, skriver om svensk kurslitteratur i kris (Folkbladet, VK, UNT m fl 23/1-25), men brister i analysen. Det är läromedelsförlagen själva som huvudsakligen gräver sin egen grav genom att inte erbjuda e-böcker för svensk kurslitteratur till biblioteken. En konsekvens av detta misslyckande är illegal kopiering och mer kurslitteratur på engelska. Situationen liknar alltså den som existerade på 00-talet med piratkopiering av musik och filmer innan streamingtjänster för musik och film erbjöd praktiska lösningar. Jag har jobbat med e-böcker på universitetsbibliotek i minst två decennier och skrivit kursböcker för läromedelsförlag i Sverige och utomlands. Jag har sett utvecklingen och beklagat den i många sammanhang, ofta för döva öron. De tidiga tekniska och praktiska lösningarna för e-böcker lämnade mycket att önska, till exempel när det gällde betalningsmodeller. Den första acceptabla e-bokslösningen för bibliotek värt namnet var Elib för folkbiblioteken. Det skulle dröja ganska länge innan forskningsbiblioteken skulle få likvärdiga lösningar för e-böcker vad gäller icke svenskspråkig litteratur. De är på plats i dag för främst engelskspråkig kurslitteratur och finns även ibland DRM-fritt (utan kopieringsskydd).

Många lärare eftersträvar att kunna erbjuda e-versioner av sin kurslitteratur och det är en drivande orsak till att det blir mer engelsk kurslitteratur, särskilt när det gäller distansutbildningar.

Många lärare eftersträvar att kunna erbjuda e-versioner av sin kurslitteratur och det är en drivande orsak till att det blir mer engelsk kurslitteratur, särskilt när det gäller distansutbildningar.

Svenska läromedelsförlag har inte hängt med av någon sorts rädsla kring upphovsrätt och minskad profit, men det är här de gräver sin egen grav. Andra halvan av 00-talet fick vi på Umeå universitetsbibliotek ett besök av Studentlitteratur som visade upp en ny plattform för elektroniska böcker som såg lovande ut och jag hade hoppats att vi äntligen skulle få till en lösning med ett läromedelsförlag. Men icke, det har varit dött sedan dess.

Studenterna tror ofta att forskningsbiblioteken  är skyldiga att erbjuda kursböcker (även i klassuppsättningar) och att det inte är meningen att de ska behöva använda sitt studielån för detta. Både lärare och bibliotekarier får ofta påtala att så icke är fallet. Forskningsbiblioteken väljer inom ramarna för sin mediabudget hur mycket man vill lägga på just kursböcker.

Det är på tiden att frågan om den svenska kurslitteraturens vara eller icke vara debatteras. Jag skriver under på att vi fortfarande behöver kurslitteratur på svenska för i dag är det inte ovanligt att studenter gärna vill skriva sina arbeten på engelska i stället för svenska, vilket tyder på vikande kunskaper i skriftspråket. Är det dit vi vill?

Nej, begagnatmarknaden bär inte skulden. Den har alltid funnits och det är allt för ofta gamla upplagor som säljs mot bättre vetande hos köparen. Illegal kopiering? Den har funnits länge och den sker ofta på bibliotekens kopiatorer innan den läggs upp och delas till exempel via sociala medier-plattformar. Det är inget biblioteken kan vara polis över, även om vi påtalar de gällande restriktionerna för kopiering av upphovsrättsskyddat material.

Kornhalls fem förslag liknar mer konstgjord andning.

Kornhalls fem förslag, som naturligtvis kan diskuteras var för sig, liknar mer konstgjord andning. Nej, det enda rätta är att läromedelsförlagen erbjuder en bra betallösning för e-böcker till forskningsbiblioteken för att närma sig det grundläggande problemet.

Sen kan vi naturligtvis diskutera den tryckta bokens fördelar rent inlärningsmässigt, men här handlar det inte om ett antingen eller utan både och.

Kornhall bör rikta kritiken mot den hand som (nöd)föder hans medlemmar, det vill säga läromedelsförlagen. Ingen skulle bli gladare än jag om detta till slut fick en lösning innan svensk kurslitteratur är ett minne blott. Läromedelsförfattarna och deras förlagsrepresentanter, SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och erfarna forskningsbibliotekarier borde sätta sig ned och hitta en lösning innan det är för sent.

Oavsett om detta sker tror jag för egen del på en mer idealistisk lösning där svenska lärosäten går samman och skapar förutsättningar för forskare/lärare att skriva kurslitteratur, på arbetstid eller utifrån stipendier, för att sedan publicera på plattformar för open access(OA). Det som till exempel redan Umeå universitetsbibliotek erbjuder vad gäller OA-tidskrifter i form av plattformen OJS (Open Journal Systems). Detta borde också lärosätena i samarbete med sina bibliotek diskutera. Det ska inte borstas bort som en utopi, det handlar mer om att vilja, för studenternas och skattebetalarnas bästa.

Text: Lars Iselid, forskningsbibliotekarie och författare

Läs också:

›› Kritik mot Legimus: ”Svensk kurslitteratur är hotad”

›› Läromedelsförfattarna: ”Orimlig situation”