Höger och bibliotekarie – "misstänker att jag har blivit inkvoterad"

Så har man då plötsligt blivit krönikör för Biblioteksbladet. Hur gick det till? Jag misstänker ärligt talat att jag blivit inkvoterad som representant för en minoritet. Jag är trots allt något så sällsynt som en bibliotekarie vilken politiskt står till höger. (Ja, kära läsare, jag ser era förskräckta ansikten framför mig medan jag skriver detta!)

Helt ensam om att vara bibliotekarie och höger är jag förstås inte, men när Biblioteksbladet i samband med det senaste valet granskade förekomsten av bibliotekspersonal på valsedlarna var vänsterdominansen överväldigande. Vänsterpartiet som i riksdagsvalet fick 6,75 procent av rösterna hade över en fjärdedel av kandidaterna från biblioteksvärlden, och mer än dubbelt så många som Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans. Totalt hade partierna i vänsteroppositionen något över tre fjärdedelar av alla kandidater. Medan Sverigedemokraterna, landets näst största parti med en femtedel av väljarna bakom sig, hade exakt 0 (noll!) kandidater från biblioteksvärlden. Detta är verkligen en spektakulär snedfördelning.

Detta är verkligen en spektakulär snedfördelning.

Om man kunde få fram hur bibliotekspersonalen röstat skulle det dock troligen visa sig att siffrorna låg aningen närmare valresultatet. I en miljö där vänstern är klart dominerande kan det ju vara förknippat med en del obehag att komma ut som politisk kandidat för ett högerparti. Eller att komma ut som höger överhuvudtaget. Jag kan förvisso inte påstå att jag själv haft något större obehag av det, men visst har jag mött en del ifrågasättanden av typen ”Borde inte du jobba någon annanstans?”. Och jag har hört från andra högerlutande bibliotekarier om hur de blivit utfrysta på arbetsplatsen efter att ha stått upp för sina åsikter.

Lyfter vi blicken mot kulturvärlden i stort finns många exempel på högerminoritetens upplevelse av utsatthet. Debattören och vissångaren Lars Anders Johansson berättar i sin bok Att dansa efter maktens pipa: Kultur i politikens tjänst (Timbro, 2017) om när han 2011 var med om att skapa ett löst sammanhållet nätverk av kulturarbetare med högersympatier:

”Flera av de närvarande [vid den första träffen] vågade rent av inte vara öppna med sina politiska uppfattningar eftersom de fruktade att det skulle komma att skada deras karriärer i kulturlivet.”

I Teatertidningen 1/2020 berättar den uppmärksammade unga dramatikern Emanuelle Davin:

”Jag vet flera skådespelare som faktiskt röstar höger som inte vill berätta det för någon. De är rädda för att få sparken, eller för att de inte ska få vara med i gemenskapen på arbetsplatsen.”

Vi kan här även dra oss till minnes hur författaren Bengt Ohlsson 2012 kom ut som höger i en stor text i Dagens Nyheter, där han bland annat slog fast:

”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta … jaha … så du bryr dig inte om människor?”

Många blev oerhört provocerade och även om de vanligen försäkrade att man visst får vara höger inom kulturvärlden så vittnade hätskheten i deras motangrepp om något annat. (Intressant nog kom ett av de hårdare angreppen från Åsa Linderborg, som Ohlsson numera är gift med …)

Det skulle krävas en separat text för att reda ut varför det egentligen är så här, men som Ohlsson är inne på i citatet ovan verkar det finnas en utbredd uppfattning inom vänstern om att ingen som inte är anhängare av den egna ideologin kan vara särskilt empatisk. Definitivt inte empatisk nog för att på allvar delta i kulturlivet. Personligen finner jag den inställningen extremt fördomsfull och, ja, i ordets egentliga mening oempatisk. Bevisligen finns det ju inte helt få framstående kulturskapare som är en eller annan slags höger, och bland vanliga kulturintresserade har åtminstone jag aldrig upplevt att vänsterdominansen skulle vara ens i närheten av lika stor som bland kulturarbetarna. (Huruvida den vurm för Lenin, Stalin, och Mao som var utbredd inom 1900-talets kulturvänster verkligen var ett tecken på överlägsen empati måste väl för övrigt anses vara en öppen fråga.)

En viss ”minoritetsstress” är hur som helst det minsta vi högeranhängare måste räkna med som följd av att vara verksamma inom kulturvärlden.

En viss ”minoritetsstress” är hur som helst det minsta vi högeranhängare måste räkna med som följd av att vara verksamma inom kulturvärlden. Gestaltande sig inte minst i en känsla av att inte riktigt höra till och ibland rentav vara ett störande inslag i en i övrigt harmonisk helhet. Ett samtal i fikarummet kan ibland också kännas som ett minfält. Vad går det egentligen att framföra för åsikter eller hänvisa till för källor utan att råka uppfattas som provocerande av alla andra? Är SvD:s ledarsida på eller strax bortom gränsen för vad som i detta sammanhang anses vara ”högerextremism”?

Trots allt är jag övertygad om att vi högermänniskor faktiskt har något att bidra med till kulturen, utöver våra individuella, yrkesmässiga färdigheter. Inom biblioteksvärlden inte minst när det kommer till att så gott det går säkra biblioteken som neutrala institutioner, välkomnande för alla. För även om andra bibliotekarier trots starka personliga övertygelser anstränger sig att agera objektivt, så kommer en ideologisk ensidighet ohjälpligt att skina igenom på vissa sätt. Det kan handla om att man missar hur kontroversiell en viss sak är ute i samhället eftersom ingen i den egna gruppen finner den kontroversiell. Eller om att vissa böcker inte köps in eftersom de inte alls uppmärksammas på kultursidorna, fast de livligt diskuteras i stora högerpoddar.

Och ska det pratas om vikten av mångfald och vikten av att personal någorlunda speglar befolkningen, då måste det pratas inte bara om icke-vita eller hbtqi-personer, utan också om den spektakulärt skeva fördelningen när det kommer till personalens politiska sympatier. Allt annat är uppenbart hyckleri.